|
Ur Byggnadskultur nr 1/2009
Traditionell puts öppnar för en rad vackra och hållbara arkitektoniska uttryck. En jämförelse med modern puts blir lätt pinsam, även för byggsektorn. Per Arne Ivarsson förespråkar traditionell puts och undrar om de naturligt hydrauliska brukstyperna inte hamnat lite i skuggan av luftkalkbruken?
Vi har både kunskapsmässigt och mentalt avlägsnat oss från Vitruvius kända beskrivning av god arkitektur, att en byggnad skall vara ändamålsenlig, vacker och hållbar. En fulländad byggnad uppstår tack vare en genomtänkt och väl genomförd process. I denna har kontraktet, lex, mellan byggherren och byggmästaren stor betydelse. Den senare kallar Vitruvius locator.
Har byggherren låtit bygga huset för egen förvaltning, kallar Vitruvius byggherren conductor. De byggherrar, som endast bygger och sedan överlåter skötseln i annans förvaltning, nämns överhuvudtaget inte i Vitruvius böcker. För de moderna byggherrarna är en byggnads marknadsmässiga värdestegring mer intressant att bevara och vårda än byggnadens arkitektoniska värde. Finansiärernas krav på avkastning på sina investeringar i byggnaderna har drivit fram denna utveckling.
Foto: Per Arne Ivarsson. Puts eller målarfärg med grus i? Modern puts ger knappast vackra och hållbara fasader. Här en s k tunnputs på cellplast, en konstruktion som vi helst inte skulle velat se i något sammanhang. Den skadade fasaden, som lagades 2008, finns på ett kontorshus på Hisingen i Göteborg. Byggnaden hyser ett företag som bygger och säljer hus med denna konstruktion.
För att en jämförelse mellan traditionell och modern puts ska bli begriplig får vi gå litet djupare än själva putsskikten, vi måste också undersöka och jämföra väggarna bakom. Men vi börjar med putsen.
Traditionell puts består av ballast och bindemedel som blandas med vatten. Bindemedlen kan vara kalk, cement, gips, vattenglas samt mera sällan vulkaniskt material. Kort sagt, i traditionell puts är bindemedlet mineraliskt.
I modern puts däremot är bindemedlet i huvudsak polymera föreningar, dvs plaster. Förutom ballasten finns också diverse tillsatsmaterial, t ex mjukgörare. De moderna putserna kan lika gärna beskrivas som målarfärg med grus i. De har i flera uppmärksammade fall gett fuktskador både på nya och gamla hus. Dessutom har den moderna "putsens" yta minst sagt begränsade arkitektoniska gestaltningsmöjligheter. Ytan ser närmast ut som påsprutad havregrynsgröt, som sant nog kan fås i valfri kulör.
Vi kan här jämföra med traditionell puts. Den ger betydligt större spännvidd i de arkitektoniska uttrycksmöjligheterna. Alltifrån den mest grovkorniga spritputs till glättad stucco lustro och kontrastrik sgraffitto. Den traditionella ytbehandlingen var att måla putsen med mineralisk färg, vilket ger än fler uttrycksmöjligheter.
Rent kalkbruk?
Av de ovan nämnda bindemedlen är kalk det äldsta och förr det vanligaste. På grund av olika kunskapsreducerande processer i vårt moderna samhälle har kalk som byggnadsmaterial kommit att framstå som mystiskt. En vanlig missuppfattning är att det är detsamma som luftkalkbruk. Men ett rent kalkbruk framställt av naturligt höghydraulisk kalk ska också betecknas som ett rent kalkbruk.
Missuppfattningen har sin grund i att tillverkarna av olika puts- och murbruk varit mindre nogräknade i tillverkningen. I ren kalk, som i några fall till och med kunde vara industrikalk, gjordes tillsatser, varav den i särklass vanligaste var cement av portlandtyp. Denna produkt såldes sedan som höghydrauliskt bruk, men det tillverkaren då beskrev var endast bindningsprocessen, dvs att bruket härdar genom upptagande av vatten. Naturligtvis beskrev han inte de problem som cementtillsatsen ger i form av mycket snabb bindning och tendenser till saltbildning.
Foto: Per Arne Ivarsson. Tack vare putsbehandlingen och figuralmålningen har Tomtehuset i Göteborg fått ett lekfullt uttryck som många känner igen och uppskattar. Putspartierna finns både slätskurade och som handpåslagen spritputs. Putsen och målningarna är original från 1800-talets sista år och bruken som använts har bindemedel av höghydraulisk kalk. Målningen är konserverad och retuscherad enligt originaltekniken, dvs KEIM Künstlerfarben i så kallad A- och B-teknik.
Idag kan vi glädja oss åt att eu numera har normer, en 459, som gör denna typ av vilseledande marknadsföring otillåten. Rena kalkbruk får inte innehålla några tillsatser till bindemedlet, de får bara innehålla det som fanns i kalken när den bröts. Med risk för att bli övertydlig: Rent kalkbruk kan vara ett lufthärdande kalkbruk, t ex bruk gjort på gotlandskalk. Rent kalkbruk kan också vara ett höghydrauliskt kalkbruk, t ex gjort på kalk från S:t Astier, som givetvis har helt andra egenskaper och ett annat användningsområde är luftkalkbruken. Båda uppfyller eu-normen.
En jämförelse mellan modern "puts" och traditionell puts innefattar också putssystemet i sin helhet, alltså hur hela konstruktionen med puts och underlag fungerar ur byggteknisk synvinkel.
Traditionell puts
En traditionell putskonstruktion består av en mineralisk färg målad på en puts som i sin tur sitter på ett murverk av tegel. Detta är en synnerligen väl beprövad konstruktion som ur fuktmekanisk synvinkel fungerar optimalt. Porstrukturen i väggens olika skikt är sådan att de minsta porerna är ytterst i väggen, därefter ökar porstorlek inåt. Det innebär att vid slagregn bromsas vatteninträngningen i putsytan och vid uppehåll accelereras uttorkningen. När vatten kommer in vid fönster och andra känsliga detaljer kan detta vatten torka ut.
Rena luftkalkbruk och svagt hydrauliska kalkbruk har en viss begränsning. Även om de är genomkarbonatiserade så tar de upp relativt mycket vatten. Vattnet avdunstar visserligen ganska fort, tack vare kapillärlagarna och porstrukturen, men om putsen har ett läge som är särskilt utsatt för fukt och kyla, eller om läckage uppstår, finns risk för frostskador i putsen.
De naturhydrauliska bruken har en relativt snabb primärbindning, men den är långsammare än för tillsatshydrauliska bruk. De senare, av typen kc-bruk, får lätt problem med krympsprickor bland annat på grund av denna snabbare bindning. De naturhydrauliska bruken med ren kalk får genom sin långsammare primärbindning en snabbare och mer djupgående karbonatisering av kalkens lufthärdande del, vilket ju är önskvärt.
Modern puts
Foto: Per Arne Ivarsson. Traditionell puts ger möjligheter till avancerade uttryck. Här är fasaden enfärgad och det är istället listverk och olika putsstrukturer som artikulerar fasaden. Restaurerad med hel omputsning 2008 med hydrauliskt bruk på spiktegel på plankstomme. Kvarteret Detektiven i Linköping.
Det verkar som om inga andra kriterier än hänsynslös vinstmaximering ligger bakom valet av denna "putslösning". För vem vill bo i hus där röta och mögelsvampar uppstår inne i väggen redan efter något år? Att många människor drabbas av astma och allergier är mot denna bakgrund helt logiskt, om än djupt beklagligt. Några borde skämmas över sina materialval, särskilt när de bygger åt andra.
Per Arne Ivarsson är restaureringsarkitekt
och arbetar med materialtekniska frågor.
Den här e-postadressen är skyddad från spamrobotar. Du måste tillåta Javascript för att visa e-postadressen
www.idomenico.se
Artikeln finns i...
|
och 
