|
Ur Byggnadskultur nr 3/2009
Stadsbyggnad och stadsliv har glädjande nog blivit aktuella ämnen i samhällsdebatten och förra numret av Byggnadskultur kunde bidra med en rad träffande artiklar. I städerna vaknar opinioner mot det enformiga och slätstrukna stadsbyggandet och det tar sig många uttryck.
En del vill att städerna skall förtätas med spektakulära byggnader, andra vill skydda känsliga stadsdelar mot nya exploateringar, ytterligare några vill stoppa förändringar i sina egna kvarter. Politiker och stadsbyggnadskontor vill ha företagsetableringar, billiga bostäder och gärna "sätta städerna på kartan", de stora byggherrarna vill tjäna pengar – tyvärr inte en idealisk grogrund för god arkitektur.
En tendens är att politiker och tjänstemän i ökande omfattning vill lätta på de kulturhistoriska skydd som har hindrat exploatering av kulturhistoriskt intressanta byggnader och miljöer. Ett flagrant exempel är Enköpings stadshotell som ni kan läsa mer om i detta nummer, eller debaclet kring Trygg-Hansa-huset i Stockholm. Uppenbarligen brister erfarenhetsöverföringen från den äldre till den yngre generationen beslutsfattare.
Och var står byggnadsvården i frågan? En fördom man ofta möter är att vi vill göra reservat och frysa utvecklingen i stadskärnorna. Anledningen är nog snarare att man av erfarenhet är rädd för alltför storskaliga och slarvigt hopskruvade byggnader utan de subtila kvalitéer som de äldre husen har. Och förtätning är ingen trollformel för bättre stadsliv – man måste skilja på trivsel och trängsel.
Många med mig skulle gärna se en ansvarsfull utveckling av äldre fastigheter på deras villkor och, där det behövs, till- och nybyggnader som är skickligt anpassade med tydlig arkitektur. Vi skulle gärna se nya spektakulära byggnader som kan bli vår tids bidrag till kulturarvet, men inte just på platser där det redan finns fungerande stadsmiljöer och inte under förutsättningen att alla tidigare spår av staden måste utraderas.
Under sommaren har debatten svalnat lite och så här års brukar man dela med sig av sommarens minnen till vänner och bekanta. Vi har nog alla märkt att andelen sol, bad och äventyr mer och mer fått vika för hemmafix eller byggprojekt som vi ger oss i kast med på vår dyrbara semester. Vad beror det på? Varför vill vi jobba på vår fria tid? Utöver ekonomiska skäl beror det nog på att hemmafixandet har blivit en hobby för en del, en livsstil.
För alla som inte har eget boende men ändå vill ägna några sommarveckor åt praktisk byggnadsvård finns våra byggnadsvårdsläger. Av utvärderingarna framgår att byggnadsvårdens hantverk kan fungera som ren terapi. Egentligen är det inte så konstigt – att utveckla sin förmåga att skapa och vårda med händerna och se konkreta resultat av sitt eget arbete har blivit en lyx i en stressig vardag.
Och det är i sanning en folkrörelse, tyska och finska byggvaruhus växer som svampar runt städerna och våra brevlådor fylls av reklamblad med byggmaterial från när och fjärran. Men även de butiker och tillverkare som har specialiserat sig på traditionella material och produkter har goda tider.
I vår förening finns naturligtvis både de som har särskilda krav på material och metoder och de som har specialkunskap inom området. Men vi har också medlemmar som efterfrågar handfasta råd för att ro iland drömprojektet. Ni som har förestående projekt men är ovana byggherrar, fritidshusägare, villaägare och bostadsrättsföreningar, detta nummer är till er!
|
och 
