Hur infogas den i kulturmiljön? Härom året gjorde Byggnadsvårdsföreningen en aktion för att styra aktuella statsbidrag för fönsterutbyte så att arkitektonisk och antikvarisk kvalitet säkerställdes. Tyvärr hade vi ingen framgång. Staten fortsätter att sponsra "kulturmord" precis som förut. Byggnadsvårdsföreningen och Riksantikvarieämbetet fick inte ens bli remissinstanser. Stdasarkitekt Lars Grönberg.
Nu ska vi inrikta energisparandet mot förnyelsebara energikällor. Solenergin ska stödjas - självklart förstås. Vid en informationsdag på Gotland i höstas fick vi klart för oss att solenergi här i Sverige endast kan betraktas som ett komplement till andra uppvärmningssätt. Under den mörkare delen av året räcker nämligen inte soltimmarna till för att värma upp huset. Det innebär i praktiken att solfångare enbart är att räkna med för varmvattenuppvärmning under sommarhalvåret och att deras area då inte behöver bli mer än några kvadratmeter. Detta är viktigt att ha klart för sig, så att man inte har för stora förväntningar på solenergin. Nu kan man förstås installera solceller och få ett tillskott av elenergi, men det kan ändå inte innebära annat än ett marginellt tillskott. Ändå är staten beredd att ge bidrag till solenergi-installationer. Enligt kom-munens energirådgivare kan man få bidrag på upp till 7 500 kronor för en solvärmeanläggning.
Men här ser vi ett problem. Gotland är Sveriges mest solrika område och har samtidigt en bebyggelse som innehåller en stor andel som är kulturhistoriskt värdefull. Unesco har utpekat Visby innerstad som ett kulturhistoriskt världsarv och på landsbygden finns närmare 150 områden med kulturvärden av riksintresse, som till större delen är relaterade till bebyggelsen. Kan man då infoga solenergianläggningar i såna miljöer på ett bra sätt? Särskilt värdefulla byggnader får ju inte förvanskas och ändringar ska utföras varsamt ur flera aspekter. Sedan 1999 har riksdagen dessutom höjt ribban i plan- och bygglagen med krav på estetiskt tilltalande utformning och i riksdagens miljömål anges att den skyddsvärda bebyggelsen ska ges förutsättningar att förvaltas. Vad som är skyddsvärt har man överlag inte tillräcklig kunskap om, så det ser ut inte ut att gå ihop. Det verkar som man talar med kluvna tungor.
Vår erfarenhet av den gotländska bebyggelsen pekar på att det är stora problem med solfångare på gamla hus. Branschen verkar inte arbeta med dessa designfrågor ännu. Solfångarnas utseende och deras möjlighet att kunna infogas i ett gammalt hus diskuteras mest i samband med nya hus. De tekniska lösningarna står i fokus. Det måste vara möjligt att likt annan industri fokusera på designens betydelse när det handlar om vårt byggda kulturarv. En koll på energimyndighetens hemsida visar att stöd går till en rad forskningsprojekt, men det finns inget som handlar om hur man integrerar solfångare på kulturhistoriskt värdefulla hus. I stället får vi på byggnadsnämnderna tyvärr fungera som trial and error-myndighet och försöka mota bort de värsta hoten mot det byggda kulturarvet - en mindre önskvärd roll i arbetet inriktat mot ett uthålligare samhälle.
Vi efterlyser därför • större lyhördhet från tillverkarna av solfångare för kulturmiljöns krav • stöd till forskning kring solfångares design • teknikutveckling i samklang med kulturvärdena i den byggda miljön.
Lars Grönberg Styrelseledamot i Svenska byggnadsvårdsföreningen och biträdande stadsarkitekt på Gotland
och 
