Eva Eriksson, arkitekturkritiker och medarbetare på DN:s kultursida, tar oss till en rundvandring bland några sekelskiftesvillor ritade av tidens ledande villaarkitekter – Wahlman, Westman, Benckert & Östberg – i vilkas privatbostadsarkitektur vi kan spåra det engelska inflytandet översatt till svenska förhållanden.

Villan hade under 1890-talet blivit alltmer omhuldad. Det var den bostadstyp som bäst passade tidens individualism, dess traditionsintresse och natursvärmeri. ja, det var egentligen bara i ett eget hus man fann någon verklig trevnad, ansåg arkitekten Lars Israel Wahlman som år 1902 skrev en artikel i Ord och Bild med rubriken En gård och dess trevnad.

Det var samma år som Pressens villa, ritad av Carl Westman, hade invigts. Westman och Wahlman hade båda nyligen gjort studieresor till England. De två blev de viktigaste förmedlarna av den nya stil och de nya bostadsideal som i så hög grad utgått därifrån.

Wahlman om idealvillan

Hur bör då en trevlig bostad vara beskaffad, enligt Wahlman? ja, att det var fråga om en villa, var alltså närmast självklart. Som väntat prisar han enkelhet och ändamålsenlighet. Skryt fördömer han med eftertryck. Och som skryt betraktar han ”att på lantslottets inre tillämpa metropolhotellets, stadshusets, kalla, publika granit-, marmor- och spegelstilar”. Skrytsamt var det också att göra den trevna lilla herrgården slottslik, ”att anlägga pösande trappor, som totalt sluka de minimala vestibulerna.”

Enkelheten var en dygd. Men det är ändå ingen tvekan om att Wahlman vände sig till dem som hade råd att ställa mycket höga krav på komforten. Stallbyggnader och uthus bör ligga mot nord- och östsidan. Huvudbyggnadens köksavdelning bör ligga mot nordost och tilltagas rymligt, mycket rymligt, ansåg han. Vidare redogör han noggrant för hur torkplats för tvätt, köksträdgård och eventuell trädgårdsmästarbostad bör ligga och hur trädgårdens olika avdelningar bör vara beskaffade.

Så till själva huset. För dess yttre kan inga regler skrivas. Det bestäms av läget och ägarens karaktär, menade Wahlman. Ligger det högt bland tallar och granar, bör det vara byggt av timmer och målat med tjära. Gavlarnas resning påminner då om den höga granen och takspånen har hämtat sin form från grankottens fjäll, skrev han. Skorstenarna reser sig kraftiga, röda, svällande av husets värme. Invändigt råder klara, men djupa färger i blågrönt och rött.

Ligger huset däremot i en backe med björk, rönn och asp skimrar väggarna röda genom det brokiga lövverket. Knutar och foder är vita som björkens stam. Så är också skorstenarna som avtecknar sig mot den blå himlen.

Skulle huset ligga bland ekar på feta leråkrar är det i stället av tegel, och ekstammar är dess senor, skrev Wahlman. Trappa, fönsterbågar och dörrar är likaså av ek. Samma träslag går igen i bohag och paneler, medan axets gula, kålens gröna och äpplets röda färg återfinns i bonader och bänkdynor. Men är det fråga om en större herrgård är stilen mer internationell. Ägaren har här hämtat intryck från främmande länder, ”endast ändrade i samklang med hans svenska sinne.”

Bara ett allmänt villkor för skönhet kunde ges: byggnadens yttre skall motsvara det inres liv. Och så ska den osökt ansluta sig till naturen runt omkring.

Efter denna inledande deklaration slår Wahlman upp portarna till sitt idealhus som lånat åtskilliga drag från hans egna båda villor i Hedemora, Trevnan och Trotzgården, och guidar sin gäst från rum till rum. ( … )

I hans beskrivning av detta idealhus finner vi många av de drag som nu slår igenom i svenskt villabyggande. Tidstypiska är hans ständiga hänvisningar till det praktiska och funktionella. Men vi ska komma ihåg att det också fanns individuella skillnader mellan de olika arkitekternas hus. Wahlmans temperament var ett annat än Westmans. Medan enkelheten, kärvheten och det praktiska sinnelaget väl svarade mot Westmans karaktär, var Wahlman i högre grad romantiker.
Elis Benckert

Sommaren 1910 recenserade Ragnar Östberg en nyuppförd villa, som skulle bli betydelsefull i tidens debatt. Den var ritad av en ung arkitekt, som vid den här tiden gjorde en kort men mycket uppmärksammad insats i svensk arkitektur. Hans namn var Elis Berickert. Villan var byggd i Djursholm för notarien Gustaf Lagercrantz med familj.

Låt oss höra vad Ragnar Östberg har att säga om detta hus, ty hans omdömen berättar mycket om arkitektelitens värderingar vid denna tid. Han hade själv varit en av Benckerts läromästare, och hans förståelse för den unge arkitektens arbete var stor.

Lugn och fasthet

Östberg söker lugn och fasthet. Detta är också just vad han finner i Villa Lagercrantz. Den står som om den vuxit samtidigt med träden intill.

Den vitslammade muren, det röda tegeltaket, den svarttjärade skorstenen och gavelbalkongen ge en målmedveten färgeffekt, skrev han. Fönsterhålen sitter oregelbundet symmetriskt på fasaden och det stärker intrycket av fasaden som murverk, `Iiksom trängde det inifrån kommande ljusbehovet med nödvändighet igenom muren på just dessa ställen”.

Huset har en sockel av kullersten, som utan skarpa gränser övergår i murverket. Detta är slammat i gråvit färg och fönstren sitter ute i murlivet. Utmed södra gaveln hänger en balkong av tjärat trä. Det röda takteglet täcker byggnaden i två raka fall utan kupor och de båda gavlarnas murliv sluter upptill tätt intill. Den ensamma, rakt avskurna, svarttjärade skorstensstocken är tydligen dragen med mycket beräkning, antog Östberg. På ena sidan lämnas takfallet helt, på den andra bryter skorstenen av mycket brett, som en distinkt kropp som skär en annan.

Tittar vi på bottenvåningens plan finner vi att entrén, som är utbyggd till ett grottliknande portvalv med vindfång, är snett avskuren, så att man träder in genom en avsmalnande gång. Innanför dörren ser man rak, genom hallen och vardagsrummet mot ett fönster i motstående vägg. Sådana små perspektiviska i rörskjutningar av väggar i planen och entréer som direkt möter ljuset från husets andra sida, kommer vi att möta på flera håll i 10- och 20-talens svenska villabyggande.

Åter till Östberg, som nu kommit in i huset. Han finner där, trots de små måtten, en slottslik förnäm stämning och ett skimmer från svenska borgsalar. ( … )

Via huvudtrappan, som är av mörklaserat trä och har vita väggar samt ett färgrikt trätak, når han upp i övre våningen. Där grupperar sig rummen kring förstuga och badrum. Arkitekten noterar en del tekniska spetsfundigheter, som gett väl beräknade estetiska effekter. Också målningen kommenterar han utförligt, med angivande av vilka speciella slag av färg som använts. Bl a förekommer olika sorters tjära på flera ställen i det yttre.

Ville bli snickare

Också möblerna i vissa rum har ritats av Benckert och de vittnar enligt Ostberg om samma vägande tekniska omsorg och klart seende estetiska förfining som själva byggnaden.

Elis Benckert hade egentligen velat bli snickare, och hade tillbringat ett halvår i lära hos sin farbror som var berömd möbelsnickare. Han hade också arbetat på en spansk kakelfabrik, och hade skaffat sig en kunskap om material och hantverksteknik som var ovanlig bland hans kollegor. Det var också detta hantverkskunnande, som Östberg fann vara grunden till den kvalitet han satte så högt. Hans artikel slutade med ett utfall mot den samtida arkitektutbildningen:

”Danskar och engelsmän, våra gedignaste och duktigaste yrkesbröder, har alltid satt och sätta alltjämt verkstad, byggnadsplats och arkitektkontor som de egentliga lärorummen för en arkitekt.” ( … )

Ragnar Östberg

Ragnar Östberg hade, när han 1910 recenserade Benckerts hus, själv ritat åtskilliga villor. Under de första åren av sin självständiga verksamhet som arkitekt ritade han huvudsakligen enfamiljshus, sammanlagt närmare tjugo stycken.

Hans första stora villa byggdes 1900-1901 för Wilhelm Bünsow, son till Fredrik Bünsow. Den hette Brudnäs och låg vid Saxarfjärden i Roslagen. Det var ett påkostat hus, engelskt i planen, men med drag av senbarock herrgård med brutet tak. Det fanns också detaljer som vittnade om amerikansk påverkan.

Nästa hus, Ebbagården, vid Edsviken i Stockholm, var mer svenskt i tonen. En rödfärgad villa med vita knutar och fönsterluckor, brutet tak. Den hade en traditionell parstugeplan, men med en lätt förskjutning i symmetrin. Detta var ett drag som skulle bli karakteristiskt för Östberg. Han väljer inte att renodlat följa en symmetrisk uppläggning eller en fri gruppering, utan spelar ut de båda principerna mot varandra i en olöst konflikt. Han blir, som Elias Cornell påpekat, en av de fä arkitekter som gör själva konflikten till sitt konstnärliga ledmotiv. ( … )

I Villa Pauli, Djursholm, från 1904-1905 framträder Östbergs karakteristiska, mäktiga tegelmurar för första gången. Det är ett stort tvåvåningshus i rött handslaget tegel, med vindsvåningen infälld i ett högt säteritak. Villan vänder ena långsidan och entrén mot söder. Till höger om ingången bryter matsalen fram i vinkel från huskroppen, och bildar ett utskjutande parti, krönt av en svängd gavel. Ovanför matsalen ligger här sängkammaren med ett dekorativt burspråk.

Liksom i Benckerts villa kommer man in genom ett snedskuret entréparti, men här vidgar det sig i stället för omvänt som hos Benckert ett halvt decennium senare. Också här ser man från entrén ut mot husets baksida. Hallen ligger på engelskt vis centralt i huset, och genom dess trappa når man en övre hall, vilken fungerar som samlingspunkt för övervåningens sovrum, barnkammare och gästrum.

I Villa Ekarne på Djurgården kommer de anglosachsiska dragen fram tydligare än i någon annan av Östbergs villor, men där finns också, som Elisabet Stavenow-Hidemark påpekat, wienska drag (t ex i de små kvadratiska utskärningarna i hallens räcken och balustrader).

Huset är utformat så att det omärkligt ska smälta ihop med naturen på den bergiga tomten. Det är spånklätt och var ursprungligen laserat med färgad vitriol för att fä en gråaktig ton. (Numera är det brunt). Utifrån är de höga och smala takfallen mest iögonenfallande.

1907 ritade Östberg en villa åt Yngve Larsson i Storängen, märklig såtillvida att gavlarna utgör långsida, medan taket faller ner över kortsidorna. Det är uppdelat i två fall, vardera en våning högt. Till karaktären är huset en rustik trävilla med liggande panel och spröjsade fönster.

Genombrottet

1907-1909 var en genombrottstid för Ragnar Östberg. Stadsfullmäktige i Stockholm hade 1906 beslutat att det länge knådade rådhusprojektet på Eldkvarnstomten (senare förvandlat till ett stadshusprojekt) skulle byggas efter Östbergs ritningar. ( … )

Men ännu var det villorna som dominerade i hans produktion. Villaperioden avbröts först 1911, när stadshusprojektet definitivt tog över.

Åren kring 1908 uppträdde Vasaslotten i hans villaprojekt. Det gällde ett par olika nybyggnadsförslag för egendomen Hafgård i Skåne, som dock aldrig blev förverkligade. Men när han 1909 ritade en stor villa för bokförläggaren Karl Otto Bonnier vid Nedre Manilla på Djurgården, hämtade han snarare sina stildrag från barocken. I den mycket lätt vinklade längan ingår ett gammalt hus, som Östberg byggde om och knöt samman med ett helt nytt hus. Länken mellan de båda utgörs av en matsalsbyggnad som är genombruten av ett portvalv.

Det intressanta med detta hus är de förskjutningar han gjort i symmetrin och de snedställda väggar som dyker upp fä flera håll i planen. Enligt Elias Cornell var det studierna av Läckö slott som inspirerat Östberg till sådana grepp. Läckö har en lång byggnadshistoria, med många ombyggnader och anpassningar till skilda stilepoker. Det har gett upphov till oregelbundenheter och övergångar som verkar tillfälliga. Östberg tilltalades av detta och försökte i sina egna projekt åstadkomma liknande effekter. De förekom också i engelsk bostadsarkitektur.

Från individ till typ

Successivt förenklade han sina villor och omkring 1910 når enkelheten sin höjdpunkt, alltså just det år när Östberg recenserade Benckerts villa och med sådan entusiasm beskrev dess långt drivna förenkling. ( … )

I nationalromantikens villor hade 1800-talets bundna planer brutits upp, genom att rummen grupperats friare i förhållande till varandra. Det hade i sin tur ruckat husens yttre, som fått en mer pittoresk variationsrikedom, en lösligare kontur. Ibland fick det hela en additiv karaktär, som om det bestod av en samling löst sammanfogade byggnadsdelar. Nu har det återigen hos Östberg, liksom hos Benckert, tvingats in i en fastare, mer sammanhållen plan, som bl a hänger samman med återupptäckten av 1700-talet. Samma tendens finns också i England vid denna tid.

Östberg börjar dock snart töja och vränga denna fasta plan. En lätt vinkel i ytterkonturen, en snedställd yttervägg och perspektiviska förskjutningar av vissa inre väggar är sofistikerade medel att åstadkomma en spänning i rumsbildningen. Detta tema lever vidare under tjugotalet, och utnyttjas på ett virtuost sätt av Gunnar Asplund. (Efter att under mellantiden ha tagits upp av Morssing och Almqvist).

Men den tydligaste utvecklingslinjen under den här tiden går från ett organiskt uttryck med rötter i den tidigare anglosachsiska arkitekturen till ett stramare, mer klassicistiskt synsätt. Det är glidning som samtidigt sker i England. Husen utvecklas därmed från individer till typer. Det är inte minst tydligt just inom villabyggandet. Denna gradvisa förändring följer vi bäst hos Carl Westman.

Westman som villaarkitekt

Pressens villa var Carl Westmans genombrottsverk. De första åren under 1900-talet var han jämte Wahlman den som gick i täten för nya villaideal i Sverige. De var båda starkt påverkade av engelska förebilder, men denna påverkan tog sig något olikt uttryck. Bertil Palm har pekat på hur fri Westman stod i förhållande till sina förebilder, och i hur hög grad han satte de praktiska behoven främst. Flera svenska arkitekter ritade vid 1900-talets början nära nog kopior av engelska lanthus, men så aldrig Westman. Den engelska stilen blev för honom sällan en formell förebild, utan en metod för eget stilskapande, där han enbart plockade det som passade för svenska förhållanden, svensk tradition och svenskt kynne, påpekar Palm.

Medan Wahlman förblev mer trogen mot de engelska förebilderna, började Westman snart frångå dem. Redan 1903 övergav han de öppna, engelska planlösningarna, där rummen flöt in i varandra. Pressens villa hade haft en sådan, relativt `Iös” plan, men därefter blev hans villaplaner stramare, mer sammanhållna. Han satte ihop klart avskilda rumskuber och höll sig i regel inom en sluten planrektangel, ibland dock modifierad genom mindre utbyggnader. Så gjorde även Östberg. Och det tedde sig väl naturligt i det svenska klimatet, där det var praktiskt att kunna stänga dörren om rummen och minska fasadytan, för att hålla stugvärmen kvar.

Någon entydlig utveckling var det dock inte fråga om, ty även drag med motsatt innebörd förekom, t ex de öppna hallarna som var svåra att hålla varma. Däremot orienterade både Westman och Östberg ganska konsekvent sina hus mot söder av hänsyn till klimatet.

Hemtrevnad

Liksom Wahlman omhuldade Westman den öppna spisen, som gärna fick stå i vardagsrummet. Den sprakande brasan gav hemtrevnad, ansåg de. Och hemtrevnad var ju det viktigaste i en villa. Westman, som i början av sin karriär arbetade mycket med möbler och inredningar, lade särskilt stor tonvikt vid det inre. Han såg husen inifrån och ut.

Den stora centrala hallen var något de svenska arkitekterna nu ganska allmänt anammat. Liksom den öppna spisen var den av engelskt ursprung. Och på engelskt vis koncentrerade man gärna fönsterytorna, för att få större möblerbarhet och vackert ljus. För möblernas skull var Westman också sparsam med dörrar.

Den karolinska herrgården

Åren 1903-1905 ritade Westman åtta villor, de flesta av dem i Saltsjöbaden. De ligger rätt väl samlade mitt emot den plats där Bobergs kyrka byggdes några år därefter. Detta var alltså en period när Westman huvudsakligen sysslade med villabyggande, och man steg för steg kan följa hur han utvecklade sin syn på hur villan borde vara uppbyggd.( … )

1907 ritade han en villa för kvarteret Trevnaden i Saltsjöbaden, som fått drag av mindre 1700-talsherrgård. Fasaden var nu helt symmetrisk. Planen hade fått en mittaxel, med central genomblick. Entrén ledde rakt genom huset till en veranda vid motstående vägg. Här hade den traditionella svenska parstugan tydligt trängt igenom i planen.

Efter en lång resa från de utländska stilförebilderna hade Westman till sist fastnat för vad han ansåg vara på samma gång svenskt i uttrycket, som i praktiskt avseende bäst anpassat till svenska förhållanden. Detta år nådde Westman enligt Palm fram till en villatyp han sedan skulle hålla fast vid och som var inspirerad av den karolinska herrgårdsstilen.

Eva Eriksson

Artikeln »Sekelskiftesvillan» liksom artikeln »Ett eget hem på fri grund» utgör valda avsnitt ur Eva Erikssons manuskript till ett ännu ej publicerat bokverk »Den moderna stadens födelse. Svensk arkitektur 1890-1920»(prel. titel) som utkommer på Ordfronts förlag senare i år. Som huvudkälla för avsnitten om Östbergs villor har varit Elias Cornells avhandling om Östberg och för avsnitten om Westmans villor Bertil Palms avhandling om Westman. Som en allmän grund för hela framställningen har varit Elisabet Stavenow-Hidemarks avhandling om sekelskiftets villabyggande 1900-1925.

1/1990