Rohan Rittsél intervjuar målarmästare Börje Larsson om yrkets snabba förvandling. Börje Larsson gick i lära hos en målarmästare som var född 1893 och fick genom honom lära sig alla de vedertagna teknikerna. Han har nu arbetat som yrkesmålare i över 50 år, en tid av stora förändringar. Nya metoder, produkter och ett ändrat samhälle har revolutionerat måleriet på gott och ont.
Börje Larsson vet när den nya tiden kom: - Från omkring 1955 skedde en revolution inom måleriyrket och yrkeskunnandet sjönk inom det som man nu kan kalla det traditionella måleriet, menar Börje. Orsaken var främst att man nu började bygga hus av betong och att byggandet rationaliserades. Betong och linolja fungerar inte tillsammans då betongen är alkalisk och linoljan basisk, linoljan förtvålas.
Som tur var hade sandspacklet uppfunnits av svensken Bristol Heimer på 1940-talet. Heimers spackel innehöll alkydbindemedel och sjösand men på 1950-talet började man använda latex och dolomit (marmormjöl) istället, vilket fungerar utmärkt på betong. Sandspacklet slog igenom i slutet på 1950-talet och i början av 1960-talet och därmed försvann i princip oljespackel. Sandspacklets fördel jämfört med oljespacklet är att det inte torkar ut och blir sprött på kraftigt solbelysta ytor som i fönsternischer. - Ett nytt verktyg kom på 1950-talet, målarrullen. Genom att rolla på färgen ökade effektiviteten fem gånger jämfört med penselmålning. Rollad färg gav nästan samma resultat som med stöppling.
Vid samma tid kom latexfärgen, som härstammade från Amerika. Efter kriget hade USA stora mängder av styrengummi, som var en restpodukt från tillverkningen av konstgummi. Styrengummit började användas som bindemedel i färg. Den första svenska latexfärgen var Beckers »Spred« . Den var inte bra då den la sig som ett skinn över ytan och gulnade kraftigt.
Vid samma tid kom nya typer av latexfärg från Tyskland, PVA och akrylat. De var inte heller några funktionella färger förrän man började blanda dem. Latexfärgen torkade snabbt och hade mycket god täckförmåga varför det gick snabbt att måla med den. Med latexfärgerna kom också sprutmålningen, vilket rationaliserade måleriet så att man kunde arbeta upp till fyra gånger snabbare än med konventionellt målningssätt. - De nya produkterna kom således i rättan tid inför 1960-talets rationella betongbyggande. Utan dem hade kanske inte miljonprogrammets tidplan hållit. Kostnaderna hade dessutom blivit betydligt högre i och med att arbetskraften blev allt dyrare. Tidigare hade färgmaterialen varit dyra medan arbetskraften var billig, nu blev det tvärt om. - Målarna, skulle man nu kunna säga, förvandlades från kunniga gourméer till rationella gourmander och tjänade ekonomiskt bra på detta. Men yrkeskunnandet sjönk.
Skolplansch som illustrerar målarens arbetsmoment och vardag på 1930-talet. Fotograf/Illustratör: Urban Rejle
Byggnadsvården och måleriets renässans Det traditionella måleriet började återupplivas vid slutet av 1970-talet i och med byggnadsvårdens frammarsch. De få målare som behärskade de äldre teknikerna blev då eftertraktade och började utbilda yngre. Linoljefärg började återigen användas inomhus men med hårt motstånd från fackligt håll på grund av hälsoriskerna.
Undersökningar har dock visat att den nutida linoljefärgen inte är så farlig eftersom mängden av de hälsovådliga aldehyderna sjunker snabbt då färgen torkar. Men lösningsmedlen är givetvis fortfarande inte så bra att handskas med. - Det är svårt att i dag få tag på linoljefärg med rätt kvalitet, menar Börje Larsson. Lantmännen har med hjälp från Canada, som har en stor tillverkning av linolja, tagit fram en förädlad linolja som kallas Pyrolin. Den gulnar inte lika mycket och avger inte så mycket skadliga aldehyder. - Linoljefärg borde användas mer, den utgör ju en förnyelsebar råvara.
Traditionella material, nya användningar I och med ombyggnaden och restaureringen av gamla Riksdagshuset på Helgeandsholmen 1980-83 återupplivades det dekorativa måleriet och även användandet av oljefärg på stora väggytor.
- Allt måleri utfördes med mycket hög kvalitet på ett sätt som inte skett på mycket länge. I de representativa utrymmena återställdes de marmoreringsmålade ytorna och alla snickerier målades med alkydoljefärg. Vissa ytor svampades, det vill säga att de gavs en dekorativ målning som kan liknas vid en enkel marmorering. Därefter blev svampmålning mycket populärt under en period. Även ådringsmålning fick vid denna tid en renässans och behärskas i dag av många duktigt målare. Användandet av emulsionsfärg togs upp i och med renoveringen av Stockholms rådhus 1985.
- Väggarna var då målade med latexfärg men man ville återgå till ett mer traditionellt material så jag föreslog emulsionsfärg, säger Börje. Färgen vi målade med togs fram efter ett gammalt recept.
- Samma färg valdes då Centralpalatset vid Tegelbacken renoverades. Här tyckte man dock att ytan var för grovkorning eftersom emulsionsfärg förr användes i framförallt källare och hade ett grovt uttryck. Därför silade vi färgen så att den blev slät. Härigenom fick vi den emulsionsfärg som i dags används flitigt som »kulturfärg«, trots att den är en nutida produkt. Förklaringen är dess likhet med limfärg och den används nu på innertak men framförallt på väggar, vilket historiskt sett inte alltid är riktigt.
- Emulsionsfärger är färskvara. Om man inte stänger locket ordentligt och inte tvättar ur verktygen bildas bakterier som ger en sötaktig lukt. Lukten försvinner inte efter att färgen torkat. Lukten kan kännas i flera offentliga byggnader som under 1990-talet har målats med denna färgtyp och där målarna ännu inte lärt sig hur de ska hantera den.
Emulsionsfärg fungerar bara i inomhusklimat men kan inte målas där temperaturen skiftar för då spjälkar den loss. Den går heller inte att bättringsmåla. En annan färgtyp med hög ålder och som fått en nutida renässans är äggoljetemperan. Förr användes den inte på väggar eller snickerier utan på möbler, då den är mycket slitstark. Men ibland används äggoljetempera nu även som snickerifärg.
Interiör i en varm färgskala och enfärgade ytor. Varuhuset Nordiska Kompaniet. Fotograf/Illustratör: Ur Hantverkets bok. Måleri.
Pigment och ytor - Jordpigmenten är i dag nästan helt ersatta av syntetiska pigment. Fördelen med dem är att de är jämna, håller samma kulör. Jordpigmenten kunde variera kraftigt och var därför svåra att arbeta med.
Börje Larsson förespråkar inte brytpastor då de innehåller mikropigment, dvs. små korn. Då de blandas i den vita färgen får de en annan brytning då de vita pigmenten har större korn. Vid brytning ska man istället använda rivna brytfärger eller konstnärsfärg som har stora pigmentkorn och därmed ger samma brytning som de vita pigmenten.
Det traditionella måleriet är i dag levande och det finns många målare som behärskar tekniken. - Den släta perfekta och blanka ytan väntar dock på att få en renässans. Snickerier från sekelskiftet 1900 målas i dag ofta på 1700-talsmaner, det vill säga att man gör ytan trären och sedan målar med linoljefärg så att penseldragen syns för att ge ett ålderdomligt uttryck.
- Tidigare tapetserade eller blanka oljemålade väggar målas med emulsionsfärg för att ge intryck av limfärg som under lång tid bara fanns i taken. Varför inte börja måla taken med äkta limfärg igen och tapetsera eller oljemåla väggarna, undrar Börje uppfordrande?
Börje Larsson är målarmästare i Stockholm. Johan Rittsél är byggnadsantikvarie hos AIX Arkitekter AB i Stockholm. _______________________________________ FAKTA:
Traditionen enligt Börje Det invändiga måleriet utfördes på ett likartat sätt från 1800-talets slut fram till mitten av 1900-talet. Nya material och tekniker kom under perioden men arbetsförfarandet var ändå ganska lika. Smakuppfattningen ändrades under perioden från de mörka överlastade stilinteriörerna till det ljusa funktionella folkhemmet. Därför kan man tro att måleriet ändrades lika radikalt men så var det inte. Måleriet var ett hantverk med ett mycket högt yrkeskunnande, ett kunnande som kan sägas ha börjat byggas upp från 1864.
Före 1846 fanns det ett fåtal yrkesmålare främst i de större städerna men i och med skråväsendets avskaffande så ökade antalet lavinartat. År 1820 fanns det omkring 500 yrkesmålare i landet medan det år 1855 fanns omkring 1 800.
Yrkeskunnandet sjönk därför drastiskt och under perioden 1846-1864 dominerade så kallade bönhasare och fuskare inom yrket. I och med näringsfrihetsförordningens införande 1864 och bildandet av fackföreningar på 1880-talet så började det bli ordning inom sektorn igen och yrkeskunnandet ökade. Målarna tillverkade själva sin färg fram till 1800-talets slut då fabrikstillverkad färg började bli vanligt. Tysken Carl Wilhelm Becker var landets första färgfabrikant och startade redan 1838 sin tillverkning av kemikalier och oljor. Företaget byggde en ny färgfabrik på Lövholmen 1902 men åren därefter fick man konkurrens av två nya företag i Stockholm, Nordsjö 1905 och Alfort & Cronholm (Alcro) 1906. Under mellankrigstiden fanns omkring 60 färgtillverkare i landet.
Innan den fabrikstillverkade färgen blev vanlig rev målarna pigmenten själva med stor möda. Detta skedde i linoljan som därmed blev helt genomfärgad. Jordpigmenten var förhärskande och av de vita pigmenten var blyvitt dominerande inom inomhusmåleri fram till 1860. Redan då föreskrevs att blyvitt inte skulle användas inomhus med hänsyn till hälsoriskerna. Zinkvitt började då ta över och vid slutet av 1800-talet utgjorde det hälften av de vita pigmenten. Titanvitt introducerades först 1917.
Strävan till perfektion Vid mitten av 1800-talet sker en stor förändring inom måleriet - den släta perfekta ytan slår igenom. En förutsättning för detta var oljespackel som nu började användas på både väggar och snickerier. Vid 1800-talets slut eftersträvade man dessutom blanka ytor.
Så här gick det till: På puts eller träytor lades oljespackel så att ytan blev så slät som möjligt. På spacklet (som då kallades spackelfärg) målades en slipstrykningsfärg som slipades med pimpsten eller wienersten för att få en perfekt slät yta. Därefter målades ytan med mellanfärg som bearbetades med moddlare för att få bort alla ränder efter penseln. Sist målades ytan med slutstrykningsfärg som innehöll glansolja, en blandning av hartser och linolja som gav färgen en blank och slät yta. Vid ommålning av väggar, då underlaget kunde ha bristfällig vidhäftning, användes armering i oljespacklet. Armeringen bestod av linne- eller juteväv och bakades in i oljespacklet. Även bomullsväv användes. Detta kan liknas vid vår tids glasfiber- och microlitväv som också utgör en armering men med den skillnaden att den inte döljs i spacklet. En fördel med de äldre typerna av väv är att de brister vid större sprickbildningar och inte drar med sig underliggande puts.
Mönster, ådring och marmorering I enklare utrymmen och i gemensamhetslokaler som skolor och sjukhus målades väggarna med oljefärg. Men även i representativa rum som i exempelvis entréer, trapphus och matsalar kunde både väggar och tak målas med oljefärg men med en rik dekor i form av fältindelningar och schablonbårder. Blank oljefärg var det vanliga men även matt oljefärg förekom. Den matta oljefärgen förekom ofta i hallar, dvs. i de något mer representativa utrymmena i bostaden. När man önskade matt oljefärg blandade man i krita och talk i färgen samt tunnade ut den med terpentin. Ett annat sätt att få den matta oljefärgsytan var att talka väggarna dagen efter man målat klart och sedan borsta ytan.
Ådringsmålning på snickerier var mycket vanligt fram till 1930-talet och utfördes med oljelasyr, dvs. en tunn oljefärg på en grundmålning av vanlig oljefärg. Den färdiga ytan var inte slitstark utan måste skyddas med oljefernissa. Detta gällde även den kring sekelskiftet populära pärlspåntspanelen som ofta gavs en enkel ådringsmålning. Lasyrmålning förekom även på väggar men måste även där skyddas mot slitage genom oljefernissa. Från 1800-talet senare del och under hela 1900-talet har papperstapeten varit den vanligaste ytbehandlingen av väggarna i bostäderna. Papperstapeterna blev under slutet av 1800-talet billiga. Underlaget för tapeterna utgjordes av en kredering, dvs. oljespackel med krita, som slipades till en jämn yta. Eller så limmade man tidningspapper och senare makulaturpapp på putsen och slipade ned till en knotterfri yta. På detta klistrades tapeten. Vid omtapetsering spacklades tapetskarvarna med limspackel, som bestod av krita, gips och hornlim.
Limfärg till tak Limfärg var den vanligaste takfärgen och användes även i rikt dekorationsmålade tak. Även här användes kredering på putsen. Limfärg består av krita, vatten och lim. Före 1920-talet användes hornlim som köptes i stora kakor men som senare levererades i form av små kulor, pärllim. Då stora tak skulle målas var man tvungen att vara flera målare eftersom färgen torkar snabbt. Men under 1920-talet ersattes hornlimmet av cellulosalim som gjorde färgen lite mer följsam och som torkade långsammare, vilket underlättade appliceringen.
Vid ommålning av ett limfärgstak tvättade man först ned limfärgen. Men om taket var målat med en tunn limfärg kunde man i stället såpa taket så att det fick ett tunt såpskikt som det gick att lägga ytterligare ett lager limfärg på.
Limfärgsmålade väggar förekom nästan aldrig under denna period utan hör hemma i 1700-talet och det tidiga 1800-talet. Däremot var de fortfarande vanliga på landsbygden och hos dem som inte hade råd med tapeter.
Kalkmåleriet kom att leva vidare under perioden men i enkla utrymmen så som i källare. Då vi under 1900-talet började använda petroleumolja som bränsle bildades svavelhaltiga luftföroreningar vilket ledde till att kalkfärgen fick dåligt rykte. Kalk och svavel bildar nämligen gips.
Kring sekelskiftet kom en ny färgtyp, emulsionsfärgen, som är en blandning av olja, vatten och en emulgator som kasein, ägg eller cellulosa. Emulgatorn binder samman oljan med vattnet. Emulsionsfärgen var en billig färg som användes i enkla utrymmen som garderober och källare.
På 1930-talet kom en annan ny färgtyp, kallvattenfärger, som också kallades för kaseinfärg eller cascofärger. De innehöll ingen olja utan bara vatten, lim och pigment. De slog dock inte igenom då de lätt spjälkade loss men användes i enkla utrymmen som pannrum.
och 
