De klassiska frågorna om man ska restaurera och återställa en byggnad till ursprungligt skick, konservera den eller bygga om den för moderna behov går inte att besvara enkelt. Idealen växlar i olika tider och i olika länder. Arkitekt och tekn. dr Kerstin Barup gör här en exposé över restaureringens långa vetenskapliga tradition och synar särskilt en byggnad, Blekingstugan, som flyttades till Kulturen i Lund vid sekelskiftet.
Vad är ett gammalt hus? Den frågan leder automatiskt vidare till nästa fråga; hur länge är ett hus nytt? I Japan berättade en kunnig arkitekt att ett tempel som vi besåg var tusen år gammalt. Det var byggt av helt färskt virke. Man har en helt annan syn på ålder och materia där. Vi kan tycka att frågan är mycket enklare i Sverige. Men är det så? Om man river en sjöbod krävs det nybyggnadslov att få föra upp en ny likadan. Om man river en vägg i taget och bygger upp den igen med helt nytt material med samma utseende som det gamla så är det underhåll. Om någon har rivit en korsvirkesgård och lagrat upp materialet för att senare bygga upp gården likadant igen på en annan plats så blir det nybyggnad, även om man använder 100 procent gammalt material.
Teckning av Mejborg föreställande Blekingestugan på sin ursprungliga plats några år före flyttningen till Lund. Fotograf/Illustratör: Mejborg
Det är inte så lätt att reda ut begreppen. Begreppet restaurera- återställa är inte självklart. De klassiska frågorna om man skall restaurera -återställa till ursprungligt skick, konservera byggnaderna sådana de är eller bygga om till moderna behov går inte att besvara enkelt. Idealen växlar i olika tider och olika länder. Det finns ingen evolutionistisk utveckling av förhållningssätten. De förekommer parallellt och är beroende av förutsättningarna och objektens art.
Bakgrunden Restaurering har en lång vetenskaplig tradition, arkitekter har skrivit och diskuterat. Under det sena 1700-talet gällde det främst fundamentala principer, först under 1800-talet, med restaureringarna av de stora historiska monumenten och katedralerna kom frågan om förhållningssätt.
Vid 1700-talets slut, då friläggningen av antika monument i Italien var, betydande, vaknade antikintresset att spara och återställa de antika monumenten i Rom och på andra ställen. Man bildade institutioner och samfund för restaurering, klassificering och dokumentation.
1800-talets stilrestaureringar är bekanta. Mest känd i sammanhanget är fransmannen Viollet-le-Duc, restaureringsarkitekt för bl.a. Notre Dame i Paris. Hans enhetlighetsprincip gav byggnaderna ett utseende som de måhända aldrig haft, men som de borde ha haft enligt arkitektens uppfattning.
Engelsmannen Ruskin menade vid samma tid att va~o e restaurering var till skada för byggnaden och framhöll därmed en mer försiktig och konserverande inriktning. Egentligen var han mest intresserad av hantverket och hade även en romantisk syn på restaurering.
Svensk restaurering I Sverige kan man inte tala om restaurering förrän på 1800-talet. Ola Wetterberg påpekar så riktigt i sin nya avhandling Monument och miljö att vid sekelskiftet var restaurering något självklart. Man skötte sina hus helt enkelt. Särskilt gällde detta de privata och profana byggnaderna.
Vitterhetsakademin hade ansvaret för byggnadsvården i landet, det gällde framför allt kyrkor och ruiner. Alla kyrkoärdenden av kulturhistoriskt intresse sändes på remiss till vitterhetsakademin från överintendentsämbetet från och med sekelskiftet. Att ställa privatägda byggnader under statligt skydd eller uppsyn ansåg riksantikvarien och vitterhetsakademin skulle strida mot allmän rättsuppfattning.
Restaureringsidologierna tillämpades alltså under 1900-talet främst på våra kyrkor. C G Brunius och hans efterföljare Helgo Zettervall är de mest kända restauratörerna« inte främst genom lundadomens omskapande. Det handlade dock om byggnadernas utseende och yta i huvudsak. Själva byggnaderna som autentiska fysiska kulturbärare började man intressera sig för ganska sent.
Restaureringarna av Gripsholms slottskyrka och Uppsala domkyrka i början av 1890-talet ledde till debatt om restaureringsmetoder. "Stilenlighetens faror" var rubriken på konsthistorikern Gustaf Upmarks föredrag 1892 där arkitekten Fredrik Lilljekvists omdaning av Gripsholm till en grandios historisk pastisch över renässanstiden kritiserades.
Curmans skola Riksantikvarien Sigurd Curman bildade ny skola genom en mer försiktig restaurering baserad, på undersökning. Även han ägnade dock främst ytan intresse. Vad som fanns inuti murar och konstruktioner angick honom inte.
Hans elever arkitekterna Erik Fant och Erik Lundberg drev verket vidare, den förre bedrev en vetenskapligt undersökande arbetsprocess, den senare arbetade med en konstnärlig arkitektsyn i sina restaureringar. Martin Olsson blev genom restaureringarna av Kalmar och Borgholms slott ett tidigt 1900-talsnamn inom området.
I senaste tid är det Ove Hidemark som genom sin klara minimalistiska restaureringssyn gått före inom arkitektkåren. Hans syn på byggnaden som helhet där alla delar måste beaktas, som en människa med skelett, muskler hud och själ är väl beskriven i hans bok "Dialog med tiden". Björn Linn, Börje Blomé, Göran Kåring och Ola Wetterberg är exempel på samtida arkitekter och skribenter i ämnet restaureringsideologi.
Sökande efter rötter Vid sekelskiftet hotade industrialiseringen och inflyttningen till städerna vår bondekultur. Friluftsmuseerna var bland de första byggnadsbevarande instanserna för profana byggnader. Artur Hazelius skapade Skansen i Stockholm, Georg Karlin byggde upp Kulturen i Lund. I Köpenhamn och Oslo gjordes motsvarande insatser i samma tid, 1890-talet. Skandinavien var föregångare i en europeisk friluftsmuseitradition som fortfarande är under uppbyggnad i många länder. Karlin angrep arkitekterna och deras restaureringar liksom även de plundrande museimän som med akademiens och riksantikvariens goda minne förde bort kyrkornas gamla inventarier.
Friluftsmuseerna räddade hus, men fungerade också som folkbildare och utbildningsorganisationer för slöjd och hantverk. Sekelskiftets nationalromantiska syn gagnade rörelsen.
Vid det nu stundande sekelskiftet är det inte industrialismen som far oss att söka efter våra rötter utan informationssamhället som efterträder industrialismen. Hur för vi traditionen vidare när vi som barn av modernismen tappat fotfästet i bondekulturen?
Byggnadshytteprojekt Det är en paradox att bevara byggnader som bruksföremål på ett museum. Ett keramikkärl eller en stol kan efter att ha använts i ett hus av ett dussin personer skyddas mot all framtida nedslitning i en monter. Ett hus som placeras på museum skyddas inte från klimatet, det slits inte av ett dussin utan av tusentals personer. Kan det bevaras?
Kulturen har under ett par år samarbetat med LTH-Bebyggelsevård och Länsstyrelsen i Malmöhus om att restaurera framför allt Blekingestugan, det första hus som Karlin flyttade till sitt museum 1891-92. Det är ett sydgötiskt hus, byggt av en välbärgad bonde. Karlin påstår att det har delar från 1600-talet och sent 1700-tal. I skrivande stund pågår dendrokronologens arbete - det finns tecken som tyder på ännu äldre delar i den knuttimrade byggnaden.
Det första steget i arbetet togs 1994 genom undersökning, skadebesiktning och åtgärdsförslag som gjordes av LTH-Bebyggelsevård. Det fanns anmärkningsvärt lite dokumentation i arkiven. Nästan inget är känt om byggnadens utseende på platsen uppe vid Olofström - endast ett par teckningar av den danske resenären Mejborg från slutet av 1800-talet.
Karlin gjorde märkligt nog ingen dokumentation alls vid flyttningen till Lund. Några foton visar att man reparerade grundligt i mitten av 1930- och 50-talen, under de senaste decennierna har vi förstått att man ingripit med allt tätare intervaller, särskilt dåliga var tydligen torvtaken. Även 1980-talets byggnadsinsatser är höljda i dunkel.
Dokumentation nödvändig Till och med byggarna som utfört reparationerna på 1980-talet hade svårt att erinra sig vad som gjordes då de 1994 intervjuades på platsen. Dokumentation är nödvändig! Vi måste ta ställning till vad vi skulle bevara av Blekingestugan. Stugan var så fysiskt utmattad att man måste vidta ganska omfattande åtgärder. Den var så lagad och lappad att även stöttor och ilagningar var uttjänta genom röta eller insektsangrepp. Svamp förekom i begränsad omfattning.
Men det är svårt att restaurera restaureringar. Figuren ovan visar hur diskussionerna gick.
Alternativ c valdes, inte minst eftersom det är ett museum som måste vara ett pedagogiskt föredöme i traditionell byggnadsteknik, något att efterlikna vid underhåll av andra byggnader. Framtiden får utvisa om valet var det bästa. Alternativ a eller d skulle kunnat komma ifråga.
Efter en länsarbetsnämndskurs för 20 hantverkare och akademiker i praktisk och teoretisk byggnadsvård fortsatte det praktiska arbetet med Blekingestugans restaurering genom Riksantikvarieämbetets projekt Tradition och byggproduktion under 1996. Tidigt i vinter stod stugan klar - mycket av levandegörandet kvarstår dock i miljön runt huset. Dagens besökare, utan direkt förankring i bondekulturen, måste med alla sinnen kunna förstå våra förfäders levnadssätt.
Ett nytt knuttimmerhus uppe på platsen för det gamla huset utanför Olofström vore ett sätt att levandegöra traditionen - där det är lätt att föreställa sig bondbyn i lövskogsgläntan ovanför sjön. Det avsides belägna huset skulle dock vara få förunnat att uppleva.
Evig journalföring Vi har bevarat och återhämtat mycket av kunskapen om byggnadstraditonen genom Blekingestugans restaurering. Kunskapen finns framför allt hos 6-7 timmermän. Huset är ett föredöme i traditionell teknik. Framtida vård som bygger på kunskap om huset hoppas vi kunna klara bättre än man gjort tidigare genom en omfattande dokumentation som gjorts av det vi nu vet och har utfört samt genom ett doktorandarbete som försöker göra en databas som följer byggnadens öden bakåt och framåt i en aldrig avslutad journalföring av vilka åtgärder som företas och varför de företas. Man skall med olika intresseinriktning kunna gå in och avläsa historia, åtgärdsintervall, planer för framtiden, tekniska åtgärder mm.
Det skall vara enkelt för varje hantverkare, antikvarie eller arkitekt att markera på papper vad han gjort eller helst gå direkt in i databasen med sitt tillägg till historien. Huset överlever många ideologier och personer.
Kerstin Barup är arkitekt och Tekn. dr och undervisar vid bl. a. Lunds tekniska högskola.
och 
