Ursprungligen nyttoodlingar för husbehov, snart även tillflyktsorter för skönhetstörstande stadsbor. I en del trädgårdar finns det stugor, i andra bara odlingsland, bärbuskar, fruktträd, prydnadsrabatter och omgärdande häckar. Frodiga, lummiga, prunkande oaser mitt i staden. Det är sinnebilden av en koloniträdgård för många av oss. Ändå kan de se så olika ut. Här finns nyttoträdgården där årets behov av potatis, lök och bönor odlas. Här finns den perfekta prydnadsträdgården med välansade gångar och prydliga rabatter och den intensivt odlade lotten där man knappt tar sig fram mellan alla grönsaker och blommor. Men också samlarträdgården med den ena växten mer ovanlig än den andra.
Ett odlingsår i koloniträdgården Hur lyckas man då odla så mycket på så små ytor? Koloniträdgården är oftast en ompysslad trädgård och kolonisten ägnar mycket tid i och åt den. Med planering, jordförbättring, vattning och gödsling kan man åstadkomma mycket. Och det är vad som sker, från de första frökatalogerna på våren tills sommarvattnet stängs av på hösten.
Vårens blommor Det första som tittar fram vid husknuten är snödropparna, snart följda av vintergäck och krokus. Sen kommer havet av scilla under fruktträden samtidigt som tulpaner, narcisser och påskliljor fyller rabatterna. Här finns en och annan överlevare bland tulpaner och narcisser som är så livskraftiga att de kommer igen generation efter generation. Något som just nu intresserar forskare och genetiker inom det nationella Programmet för Odlad Mångfald, POM, som har ett ansvar för att samla in särskilt värdefullt växtmaterial för vårt klimat. Tyvärr är många av de nya sorter som planteras i dag så starkt förädlade att de inte har samma överlevnads- och förökningsförmåga.
Vårprakt på kolonin. Ett hav av tulpaner, gamla tåliga sorter, som kommer igen år från år bara de får lite gödesl efter blomningen och får vissna ner på platsen. I bakgrunden en sky av hägg- och äppelblom. Det gyllene forsythian vid grinden har nästan blommat över. Barnängen, Stockholm. Fotograf/Illustratör: Solveig Sidblad
Samtidigt som snödropparna kommer sås de första fröna hemma i lägenhetens fönster. Ute på kolonin är det fruktträden som får sig en omgång med sekatören och sågen för att ge bra med frukt även detta år. Gamla fruktträd och sorter är värda att bevara men ibland kan de vara så angripna av kräfta att man måste offra det gamla trädet och sätta ett nytt av friskare sort.
När tulpanerna blommar därute spirar det för fullt inne i kolonistugan av allt som ska planteras ut när risken för nattfroster är över. Det är de klassiska petunia, lejongap och tagetes, purjo, kål och tomater, men också en och annan nykomling för något nytt måste alltid testas. Kanske den nygamla isörten eller en brokbladig krasse. I större krukor är fördrivna dahlior och gladiolus på god väg.
När vårvärmen kommer på allvar och björkarna börjar få musöron är det dags att påbörja vårbruket. Perenner som stått kvar över vintern klipps nu ner för att ge plats åt nytillväxten. Ett lager med frisk, ny kompostjord myllas ner. En del som stått många år på samma plats och blivit glesa i mitten mår bra av att delas och planteras om, till exempel flox, höstaster, stormhatt och riddarsporre. Andra ska man vara försiktig med att flytta på, sådana är pion och ligularia.
Rosorna ska ansas eller klippas hårt beroende på sort. Rabattrosorna klipps ner hårt för att ge ny riklig blomning. Buskrosorna med sin intensiva, doftande, men kortvariga blomning blommar på äldre skott och ska gallras mera varsamt. Gammaldags rosor är på modet och många är fantastiskt vackra med underbar doft. Men det finns tyvärr en del sorter som är mycket känsliga för sjukdomar och kräver en intensiv bekämpning för att hålla sig friska. Det är därför värt att ta reda på vilka sorter som är minst mottagliga för sjukdomar när man skaffar nya plantor. Några bra, friska sorter är Blush Damask, Mme Hardy, Mme Plantier, Minette, Henri Martin, Blush Noisette, Prince Charles.
Köksträdgården Grönsakslandet får nu sin årliga dos med stallgödsel och kompost som både gödslar och luckrar jorden. Den myllas ner och jorden krattas jämn. Strax gror de första ogräsen och man hinner hacka bort dessa innan det är dags att så grönsakerna och sätta potatisen. För att komma igång riktigt tidigt är det många som värmer jorden genom att täcka den med fiberduk eller plast. Landet är indelat i fyra delar och från varje år skiftar de olika växtslagen plats. Både växterna och jorden mår bra av växtföljd/växelbruk.
Sättlök, morötter, palsternacka och persilja tål kall jord (4-5°C) och kan sås tidigt. När jorden nått 8-10°C kan de flesta växter sås med undantag av bönor och gurka som vill ha ytterligare några grader varmare. Bland de mest lättodlade grönsakerna hittar man mangold, rädisa, majrova, plocksallat och sättlök och så potatisen förstås. Den bör förgros inomhus i några veckor för att komma igång snabbt och bättre klara sig från sjukdomar. Det garderar man sig också emot genom att köpa certifierad sättpotatis av motståndskraftiga sorter, till exempel Asterix, Bellona, Ovatio, Rocket, Ukama. En sporre för mången kolonist är att kunna skörda de första potatisarna till midsommarens fest på kolonin.
Den klassiska kolonilotten där varje kvadratmeter är uppodlad. Nyttoväxterna dominerar och potatisen är nummer ett. Huvudgången fram till den faluröda stugan omges av inbjudande rabatter med älskade prydnadsväxter som pioner och rosor. Berga, Kalmar. Fotograf/Illustratör: Solveig Sidblad
Blomsterarvet Riktiga trotjänare bland försommarens blomster i koloniträdgårdarna är vårkrage, löjtnantshjärta, strandiris, daglilja, brandgul lilja, lupin, sibirisk vallmo, mossflox och silverarv. Det är tåliga, tacksamma växter som villigt kommer tillbaka år efter år. Längre fram på sommaren tar perenner som prästkrage, jättevallmo, pion, trädgårdsiris, stjärnflocka, praktlysing, riddarsporre och stormhatt över.
Nu kommer också många av de tvååringar som såddes eller självsått sig förra året: kungsljus, fingerborgsblomma, borstnejlika och stockros. Frampå hösten dominerar höstaster, solbrud, höstflox och den för många koloniområden så karaktäristiska höstrudbeckian/guldbollen. Solrosorna lyser också upp med sina solar från små dvärgformer till flera meter höga ståtliga exemplar. De kan dyka upp helt oväntat i rabatten där man hade förra vinterns fågelbord.
Träd och häckar Inget koloniområde gör skäl för namnet utan en sky av blommande fruktträd och doftande syrener och schersmin. Kaprifolen som slingrar sig över portalen förstärker den välkomnande känslan in i detta paradis. Men det finns kanske inget paradis utan ormar, som i trädgården oftare är betydligt mindre kryp eller större fyrbenta. Tyvärr också en och annan gång tvåbenta. Det gäller att vara påpasslig och titta till växterna så att man med ganska enkla medel kan åtgärda angreppen innan de blivit för stora. Handkraft, vanligt vatten, såplösning eller en skyddande fiberduk kan ofta räcka.
Häckar är karaktäristiska inslag i de flesta kolonistugeområden. I föreningarnas regler finns ofta noga reglerat kring häckarnas skötsel, höjd och sort. Ett område kan vara indelat i olika kvarter där varje kvarter har sin egen häckväxt. En eller två gånger per säsong klipps häcken för att hålla sig tät och vacker.
Högsommar - blad och bär Från mitten av juli är det dags att så sådana grönsaker som inte vill ha de svenska ljusa sommarnätterna, framförallt de alltmer populära asiatiska bladgrönsakerna men även spenat och salladskål. Nu kan man också så många tvååringar och perenner som då hinner gro och bilda bladrosett före hösten men som kommer att blomma först nästa sommar.
Bärskörden är en intensiv period av kolonilivet. Den sträcker sig från midsommarens första jordgubbar över hallonen till sensommarens vinbär och krusbär. Samtidigt ska man hinna ta vara på bönorna, ärtorna, spenaten och mangolden innan de förväxer sig. Sen tar snart fruktskörden vid med körsbär, plommon, äpplen och päron. Rotfrukterna, purjon och grönkålen får stå kvar så länge som möjligt. De klarar sig ofta bättre i jorden än i något dåligt förvaringsutrymme. Tyvärr saknar många lägenheter bra svalutrymmen.
Prydligt skötta häckar, ett kännetecken för många koloniområden. Häcken ger lä och skydd och markerar gränser. På lotterna blommar några av norra Sveriges ståtligaste perenner, praktlysing, riddarsporre, spirstånds och stormhatt. Norrberge, Timrå. Fotograf/Illustratör: Solveig Sidblad
Skörd och höstbestyr När sommaren går mot sitt slut och hösten är här på allvar är det dags att ta farväl av kolonilivet. Men först ska hallonhäcken gallras och alla gamla skott tas bort. Känsliga växter bäddas in i löv och ris eller lindas med säckväv. Unga fruktträdsstammar får sitt gnagskydd mot harar och rådjur. Jorden får sin djupgrävning och kanske lite extra kompost. Och komposten får sitt av alla skörderester, löv och ris som blandas och blir till nya mylla. Kretsloppet är slutet.
Natur och kultur I äldre koloniområden finns många gånger ett trädgårdshistoriskt arv att förvalta som tyvärr inte alla är medvetna om. Här har många växter odlats och anpassat sig under lång tid. För den nyblivne lottägaren kan det vara frestande att genast sätta igång att förändra trädgården efter sina egna tankar och idéer men där kan finnas växter som är väl värda att bevara bara man ger sig tid att vänta och se. Vissa föreningar har gjort inventeringar för att dokumentera gamla växter. Men på många håll är det ett brådskande uppdrag att samla in kunskap innan den går förlorad med den äldre generation av kolonister som fortfarande finns kvar.
Även om yngre koloniområden inte i sig rymmer gamla värdefulla växtslag och sorter kan man aktivt bidra till bevarandet genom att engagerade medlemmar tar ansvar för att odla äldre sorter av blommor, grönsaker, frukt och bär. Här finns exempel på föreningar som anlagt ett eget klonarkiv av gamla lokalsorter av äpplen. Andra är aktiva i föreningen Sesam där man tar ansvar för att odla och bevara gamla sorter av köksväxter. Och nyare områden kan idag tjäna ett syfte genom att hjälpa till att bevara äldre sorter av både blommor och grönsaker.
Solveig Sidblad är trädgårdskonsulent på Koloniträdgårdsförbundet.
FAKTA:
Koloniträdgårdsförbundet är Sveriges största trädgårdsorganisation med 26 000 medlemmar i närmare 300 föreningar från Kalix i norr till Ystad i söder. Det är en partipolitiskt obunden sammanslutning för trädgårdskolonister i koloniträdgårdar, fritidsträdgårdar, odlingslottsområden eller motsvarande. Förbundet verkar för att alla ska ha möjlighet att odla, i samklang med naturen och i god gemenskap med andra. Man ger stöd och hjälp åt medlemsföreningar när det gäller odling, studier, föreningsteknik, juridik mm. Medlemstidningen Koloniträdgården kommer ut med 5 nummer per år.
POM (Programmet för Odlad Mångfald) är ett nationellt program för att bevara och nyttja den odlade mångfalden, alltså våra kulturväxter. Det är ett nätverk av myndigheter, institutioner och organisationer som på olika sätt vill medverka i bevarandearbetet. Programmet samordnas av Centrum för Biologisk Mångfald, CBM. POM går i år ut med Perennuppropet, ett upprop för att just dokumentera gamla perenner. Broschyr kan beställas från CBM, Box 54, 230 53 Alnarp eller
Den här e-postadressen är skyddad från spamrobotar. Du måste tillåta Javascript för att visa e-postadressen
. Hemsida: www.pom.info
Föreningen Sesam är en ideell förening som genom praktiskt arbete verkar för att bevara den mångfald som finns bland köksträdgårdens och åkerns växter. Föreningen riktar in sig på fröodling av de frösorter som inte omfattas av de kommersiella fröfirmornas intresse. Kontakt: Sesam, Snödroppsvägen 12, 146 50 Tullinge, e-post:
Den här e-postadressen är skyddad från spamrobotar. Du måste tillåta Javascript för att visa e-postadressen
. Hemsida: http://w1.462.telia.com/u6205450/
och 
