Från jättefurans rot till den guldglänsande tuppen i kyrkspiran har arbetet med spånen fört honom. Men till vardags står Ivan Johansson vid klyven och sågen hemma på gården. Han är ende sonen och har ärvt lantbruket, liksom han ärvt spåntillverkningen.
Gården ligger i södra Östergötland, lika nära småländska Tranås som Ödeshög. Läget är högt och fritt med utsikt över Trehörnasjön. Gårdens 37 hektar är mest skog. Tolv kor, sjutton får, en häst och två hundar kräver sin tid.
I den gamla rödfärgade mangården bor ännu Ivans mor. En bit därifrån har Ivan byggt en gulmålad villa för sig och sin familj. Hans fru Ann-Margret arbetar natt på sjukhuset, de båda tonårsdöttrarna går i skolan i Tranås. Bilen rullar ständigt. Ingen annan gård syns härifrån, men bortom udden ligger sockenkyrkan med vit locklistpanel och lågt torn. Närmsta gård ägs av en tysk familj, som kommer så ofta de kan, tre eller fyra gånger om året.
Ivan tillverkar kyrkspån. Han tog över efter fadern 1980, Ivans far var ensam i landet om denna specialitet, numera finns två konkurrenter. Ivan har rationaliserat tillverkningen så att han kan producera mångdubbelt mot på faderns tid. Spånet är hans största inkomstkälla och tar det mesta av tiden.
Ivan Johansson staplar spånen på tomten för torkning. Innan de levereras ska de tjäras och torkas på nytt. För ett par år sen fick han Byggnadsvårdsföreningens diplom, som sitter på väggen i hallen. Nu har han byggt en ny verkstad för sågning och efterbearbetning. Vid sågningen frigörs så mycket terpener att luftväxlingen måste förbättras. Fotograf/Illustratör: Ulf Lindahl
Det som utmärker kyrkspån är att de klyvs ur tätvuxen fur. Som namnet anger används de framför allt till kyrktak och klockstaplar men även till herrgårdar och gamla kulturhus. Stickspån som är tunnare hyvlas, och materialet är vanligen gran eller asp. Det var stickspån som förr täckte de flesta taken i vårt land. Fortfarande ligger sådana spåntak under teglet på många lador och bodar.
I grannskapet finns Gösta, som lärt av Ivan och är hans underleverantör. Perioder av stress kan inte undvikas då någon extra beställning kommit in, och då är det gott att vara två. Virket kommer delvis från Ivans egen skog men det mesta köper han in. Bästa virket är 150-200 år gamla tätvuxna furor med få kvistar. Ivan väljer själv ut virket och köper det på rot. Det gäller att på utsidan känna igen rakvuxna träd som inte är vridna. Han kan ibland komma över grovt virke med en liten rötskada i centrum, som gör det otjänligt för sågning till brädor men utmärkt till spånklyvning. Så stora träd är tunga att hantera. Det behövs vana och styrka, sånt man skaffar sig genom att växa upp som storebror på en sådan här gård.
Spånen klyvs ur 46 cm långa kubbar, delade i fjärdedelar. Ur ett sådant stycke får man ut 25-30 spån. För att täcka en kvadratmeter av ett tak fordras cirka 70 spån, alltså nästan en meter av en jättetall. Förr arbetade två man tillsammans med att med en skrädyxa klyva ut spånämnena. Den ene höll yxan, den andre slog på den med en träklubba. Numera kan Ivan arbeta ensam eftersom han använder en tryckluftdriven anordning som pressar trästycket mot en egg på ett arbetsbord.
Varje stycke sågas sedan itu och blir två spån. Den synliga delen av de lagda och fastspikade spånen ska ha fått sin slutliga form genom klyvningen men får bearbetas med yxa på den del som ska gömmas under nästa lager för att avlägsna ojämnheter vid kvistar eller vresiga stycken. Spånen kan vara rakt avslutade nedtill eller spetsade, de kan vara snedfasade eller rundsågade. De formade spånen läggs att torka utomhus, luftade med läktbitar emellan. Sedan dränks de i trätjära och får torka igen innan de kan hanteras utan att smeta.
Köpare är församlingar och byggmästare som ska ersätta sina gamla kyrktak. Till ett tak går det åt 40 000-50 000 spån. Uppåt en 300 kan man klyva en bra arbetsdag. Så kommer sågning, efterbearbetning, torkning och tjärning och så torkning igen. Spånen levererar han till takläggare. Någon gång har Ivan fått hjälpa till att lägga spånen. Så var det på Biologiska museet i Stockholm och på Skogaholms herrgård på Skansen.
Någon gång kan arbetet kännas enformigt, tycker Ivan. Men då jag reser hem har han i sin berättelse fört mig från skogskarlens vardag i skogen för att välja de rätta träden till fri klättring i kyrktornet en gång för att hjälpa till att få ner kyrktuppen för omförgyllning. Så denna egenföretagare vet nog aldrig vad han ska få uppleva innan arbetsdagen är tillända.
Ulf Lindahl redaktör för tidskriften Byggnadskultur
och 
