|
Ur Byggnadskultur nr 1/2007
Så får den långt liv
Järnspisen är en oslagbar värmekälla och trivselfaktor. Utmärkt bra att laga mat på därtill. Men den kräver förstås också skötsel och underhåll. Inte minst måste den eldas i för att behålla sin funktion, skriver Fredrik Samuelsson.
När järnspisen introducerades under 1800-talets andra hälft var många skeptiska. Att den var vedbesparande kunde man nog tro, men var den verkligen så bra? Den var dyr, kring sekelskiftet 1900 kostade en järnspis 35-60 kronor, större och lyxigare modeller ända upp till 150 kronor. Dessutom blev det väldigt mörkt i köken när man stängde in elden. Men snart fann man att den var värd sina pengar och att den faktiskt var bra. Så bra att att järnspisen kom att tillverkas i Sverige ända in på 1970-talet, om än i något nyare tappning.
Idag gläds vi åt nytillverkade kopior, bland andra Smålandsspisen, även om de gamla originalen skänker en alldeles speciell känsla.
Järnspisens renässans
När den elektriska spisen lanserades levde järnspisen kvar vid dess sida ett tag, men fick så småningom ge sig för effektivare metoder och billig el. I städerna tog skrothandlarna hand om dem, medan landsbygdens spisar ofta ställdes undan tillsammans med mycket annat som naturligtvis var alldeles för bra för att slänga. Att järnspisen sedan skulle få en renässans bland såväl byggnadsvårdare som ägare av moderna och till och med nya hus trodde man nog inte på den tiden...
En tacksam hobby
Min far blev mycket intresserad av järnspisar i början av 1970-talet och började samla. Det var en tacksam hobby på den tiden, eftersom spisarna värderades skrämmande lågt. Snart hade han flera hundra olika modeller och jag fann snart ett sätt att tjäna extrapengar genom att hjälpa till med svärtning av de spisar han renoverade.
Så när vi tillsammans grundade Hus till Hus 1994-95 hade vi klart för oss vad som skulle bli vår specialitet. Vi hade också ett lager med bra objekt.Far skräddarsydde en 2-årig utbildning som genomfördes med en deltagare som idag är anställd hos oss som spis- och kaminrenoverare.
Vad är värt att bevara?
De flesta spisar går att renovera. Det som sätter gränsen är brist på delar och i viss mån ekonomi. Att helrenovera en svårt skadad spis kan kosta upp-emot 10 000 kr. De pengarna läggs sällan på till exempel en Husqvarna N:o 727 som tillverkades i över 80 000 exemplar och som bör kosta omkring 7 500 kr i perfekt skick.
Jämför man med Husqvarna N:o 9 från omkring 1895 med en upplaga på knappt 1 500 kommer saken i ett helt annat läge. Eller N:o 122 med dubbla vattencisterner och tallriksskåp. Cirka 50 stycken har tillverkats, någon har säkerligen grävts ner, och få har sett den i verkligheten. Det finns också fall där spisen gått i arv i flera generationer och i de fallen är ekonomin inte det viktigaste.
Många spisar ser tråkiga ut, särskilt de som föll offer för den värmetåliga spisfärg som marknadsfördes på 1950- och 60-talen, men under den skrovliga och flagnade ytan döljer sig ofta ett riktigt bra renoveringsobjekt.
De järnspisar som inte går att renovera eller där plånboken avråder har ändå en sista uppgift att fylla som reservdelar åt andra. Sammantaget kan man säga att inget bör slängas.
Inte svårt att förstöra
Det är inte svårt att förstöra en järnspis. Vi brukar säga att det finns två bra sätt, nämligen att elda hårt och mycket utan att emellanåt göra översyn, samt att inte elda alls.
Det som händer när man eldar hårt och mycket är att de utbytbara slitdelar som ska skydda spisen bränns upp. Om man inte byter dessa vid behov bränns även spisens och ugnens respektive sida upp. Leran som ska skydda ugnstaket faller sönder och försvinner och ganska snart spricker taket.
När spisen inte används kryper rå och fuktig luft bakvägen in i spisen och järnet börjar rosta. Så småningom bildar rosten kakor som växer och sväller och till slut måste någon del ge sig för det enorma tryck som bildas. Ofta är det hällen. I turligare fall är det en eller flera av de fyra dragstängerna som håller ihop spisen.
Vid den typen av skador är det nödvändigt att ta isär spisen och avlägsna all rost. När det är gjort sätts delarna ihop och tätas med pannkitt. Utvändig rost tas bort med stålborste eller genom bläst-ring. Därefter behandlas spisen med spissvärta som slutligen poleras. Svärta finns i åtskilliga varianter och fabrikat. Gemensamt är att de innehåller grafit och att de luktar vid första eldningen. Sist sätts slitdelarna på plats.
Ny lera bör torka långsamt i upp till en vecka innan man börjar elda.
Sköt spisen så här
Så, kära läsare, så här får du en trotjänare som skänker värme och glädje i ytterligare många generationer:
• Använd din järnspis mycket, men använd den med sunt förnuft.
• Töm asklådan ofta. Varm aska sliter hårt på låda och roster (gallret som håller veden på plats).
• Ta en titt på brännjärn och lera lite då och då. Gör en ordentlig översyn före nästa eldningssäsong. Svärta och polera vid behov. Och laga mat på spisen! Vedlagad mat slår det mesta.
Fredrik Samuelsson driver familjeföretaget Hus till Hus, specialiserat på järnspisar och kaminer
Den här e-postadressen är skyddad från spamrobotar. Du måste tillåta Javascript för att visa e-postadressen
Artikeln finns i... |
och 
