Fönsterfoder

Skrivet av Anders Franzén

Ur Byggnadskultur nr 4/1999

Husets ögon brukar vi kalla fönstren, och det är inte minst fönstren som skiljer gamla hus från moderna eller hårdrenoverade. Vi är många som uppskattar skönheten hos det blåsta glaset, och hantverkskänslan i de smidda hörnjärnen och de nätta profilerna.

Men det som ramar in fönstret förbiser vi ofta, om det inte är en omfattning med profiler, konsoler och överstycke. Därför behövs en påminnelse om kvaliteterna hos de enkla fodren på våra äldre trähus.

De traditionella fodren kan se ut på många olika sätt, men de skiljer sig alltid från de moderna. De är tillverkade med hantverksskicklighet och precision, och när de skall repareras krävs eftertanke och fingerfärdighet. Materialet är också viktigt när du lagar eller kopierar. Då skall du använda ett bra furuvirke, där kärnsidan vänds utåt och ytan är hyvlad.

Fodret är spikat i väggen med klippspik, och ofta sitter spikarna i ett visst mönster. Ovanför kan det finnas en vattbräda, ibland med en elegant profilering på undersidan.

De bäst bevarade ramfodren hittar man i skydd av taksprånget, till exempel på gavelspetsar. De brukar ha en rundad profilering på ytterkanterna.

Anders Franzén, Byggnadsantikvarie med egen verksamhet i Uppsala.

Ett ursprungligt ramfoder till ett litet fönster på en torkria, byggd 1836 i Dingtuna socken i Västmanland. Detta är ett tydligt exempel på hur man spikade fast ramfodren, och man kan ana hörnpluggarnas placering. En intressant notering är att fodret är rödfärgat, vilket får anses vara typiskt för hur uthus brukade målas. Här hade till och med de panelklädda dörrarna varit faluröda, vilket antagligen var mindre vanligt.