Uppvärmning beskrivs ofta som ett före och ett efter kakelugnens införande. Och visst finns det många berättelser om hur man trängde sig samman undan kölden, kröp ihop intill spisen medan en sakta nordan drog genom rummet. Samtidigt finns det vittnesbörd från tiden före kakelugnen som talar om hur angenämt man levde i det kalla Norden, inte minst från gästande utlänningar. Hur går det ihop? Var det bara en fråga om att slösa med bränslet?
Rökverken framställs som eldfarliga, ineffektiva konstruktioner som flätas samman med byggnadskonstruktionerna i övrigt, utförs med rökgångar i vanskliga dragningar där man riskerar läckage och överföring av rök, brister som en rad föreskrifter under lång tid försökt hindra. Hur allvarligt är det? Vågar man elda i sin litet spruckna kakelugn?
En del av villrådigheten kring dessa frågor hänger, förutom med osynligheten, ihop med att förhållandena har varierat både geografiskt och samhälleligt. Detta gör generella svar omöjliga men en överblick kan kanske ge en viss klarhet.
Stämningsfull öppen spis i Gammelåks i Karsjö i Hälsingland, byggnadsminne sedan 1991. Många öppna spisar står och förfaller i gårdarna. Fotograf/Illustratör: Sören Thurell
Från härd på golvet till spis i hörnet Den enkla härden mitt på golvet med rökhål i taket, ljur, har i vissa enkla sammanhang hållit sig kvar ända in på nittonhundratalet. Den har efter hand flyttat till rummets eller stugans hörn, den för Sverige helt dominerande placeringen under långa tider.
Med den traditionen har det varit lätt att tänka sig hopbyggnad av flera eldstäder med gemensam skorsten. Flera våningar innebar för det mesta upprepning: väggarna placerades ovanpå varandra liksom eldstäderna och ända fram till förra sekelskiftet var den gemensamma skorstenen fortfarande oftast en enda stor pipa som sotaren eller kanske ännu hellre sotarpojken fick krypa ner i.
Vanligen tänker man sig väl att skorstenar genomgående är murade av tegel. Men många äldre observationer från landsbygden talar om skorstenar och även eldstäder som murats av gråsten och lerbruk. Kulturhistoriska uppsatser brukar sällan handla om sådana triviala saker men här och var skymtar detta fram även i dem. I en beskrivning från Borgå talas det exempelvis om gråsten och tegel med kommentaren »emedan det fordom var ont om tegel«. Den produktion som förekom före industrialismen gick i stor utsträckning till förnämare byggnader och till städerna.
Spisen mitt på väggen Efter franskt mönster har eldstäderna flyttats ut till väggens mitt i herrgårdarnas salar, något som så småningom kopierades i enklare byggnader, inte bara i salen utan också i vardagsstugan eller köket.
Detta medförde att även skorstenen kom i husets mitt, med konsekvenser för utseende och sammanhang med huset. Enbart fördelar kan det inte ha inneburit - skorstenen blev mer oåtkomlig uppe vid nocken och kom lätt i konflikt med kroppåsen, gav å andra sidan bättre drag.
Något liknande kanske kan sägas om kakelugnens och järnspisens införande trots deras uppenbara förtjänster. Det var inte ovanligt att de till att börja med förekom som ett bihang till den öppna spisen. En kakelugn kräver längre tid innan den ger värme än en öppen spis, särskilt före Cronstedts förbättring med invändiga kanaler, rör.
Eftersom den öppna spisen numera inte fyller något behov för den ofta en undanskymd tillvaro bland undanställda möbler och annan bråte. Fotograf/Illustratör: Sören Thurell
Järnspisens revolution Järnspisen, eller kokspisen som den allmänt kallades, togs också emot med stor skepsis när den introducerades under 1800-talets senare del. Man trodde inte att den kunde värma när elden inte syntes och att järnet inte skulle klara värmen. »En tocken där liten mörk planet borti ett hörn må fäll int` kunna ge nån värme« sa man i Kövra i Jämtland.
Tillsammans med byggnadstekniska förbättringar och tillgången till industrialismens produkter har ändå de nämnda förändringarna i uppvärmningskomfort varit sådana att man talar om en revolution av större betydelse än centralvärmens införande. Med den ganska rigorösa tillsyn som utövas har risken för bränder i samband med uppvärmning minskat till ett minimum, särskilt som ved som uteslutande värmekälla blivit sällsynt.
Kalk och trä trivs inte ihop Kanske är det därför andra frågeställningar som är intressantare att reda ut i samband med rökverken? En är exempelvis hur det förhåller sig med de rörelser som uppstår i en byggnad och som påverkar stommen och murstocken på olika sätt. De orsakssammanhangen är inte alltid så lätta att genomskåda. De största förändringarna orsakas som regel av sättningar i grunden och eftersom murstocken och resten av huset är grundlagda separat påverkas de olika. För det mesta ger detta endast upphov till bucklor eller sprickor i tapeterna men värre skador som kan innebära otätheter i skorstenen är tänkbara.
Läckage vid skorstenens genomgång i taket är vanliga och lätta att förbise. Om skorstenen är putsad med kalkbruk kan den bli en grogrund för svampangrepp som i värsta fall kan bli ödeläggande för huset.
Bägge dessa skadetyper riskerar att bli allvarligare om huset står ouppvärmt och/eller oanvänt. En enkel åtgärd är att täcka över skorstensöppningen när huset inte används, till skydd mot regn och snö. Tillsyn, vänligt bemötande och en lagom motion är som i de flesta fall välgörande. Och skulle någon oro kvarstå skadar det inte att konsultera ortens skorstensfejarmästare.
Sören Thurell är praktiserande arkitekt och har skrivit bland annat Vård av trähus, som kom ut första gången 1975.
och 
