Åldern hos ett rum kan avläsas på flera sätt, men tydligast syns den på dörrar och fönster. Deras stil, konstruktion och storlek talar sitt mer eller mindre tydliga språk. Andra delar som har en karakteristisk form är listerna. De är till för att dölja de ofrånkomliga springor som finns kring dörr- och fönsterkarmar, liksom där väggarna möter golv och tak. Det oförmedlade mötet mellan två plana ytor har länge betraktats som oskönt. Kanter och fogarsom drar åt sig blickarna döljs därför av lister, socklar och foder. De har omsorgsfullt formats för att försköna dessa kritiska mötesplatser. Listernas vinklar och omväxlande svängda och plana ytor bidrar till rummets -karaktär eller personlighet, liksom dörrens proportioner och fönstrets profiler. Här en introduktion till snickeriernas formlära och grammatik av Anders Franzén (text och foto).
De klassiska formerna I en traditionell inredning var en skarp kant en styggelse; varje liten detalj profilerades. Dels blev den mindre ömtålig för slitage, dels blev den skönare att vila blicken på. Profilerna skapades ur en handfull enkla grundformer, som har sitt ursprung i antikens byggnadskonst. De viktigaste är fasen, hålkälet, staven och karnisen.
Fasen (oftast 45°) kom till pass också i de enklaste arbetslokaler, där skarpa hörn på stolpar och takbjälkar på så sätt eliminerades. Hålkälet är en rund urgröpning. Den kan vara bred eller smal, djup eller grund. Staven utgår från en rundstav, men kan också ha ovalt tvärsnitt. Kvartsstaven är vanligare än halvstaven. Karnisen kan beskrivas som ett uträtats. Den kan vara bred eller smal, djup eller flack.
Rokokodörrens ursprungliga kammarlås med vred av järn och nattregel. Kvarnbo, Läby socken i Uppland. Fotograf/Illustratör: Anders Franzén
Mode eller originalitet? Det är inget konstigt med att dagens fönster, dörrar och lister ser likadana ut över hela landet. Det är en följd av det likformiga modet, den maskinella masstillverkningen och de billiga transporterna. Däremot är det kanske förvånande att också på 1700- och 1800-talen så var likheterna mellan snickerier från olika landsändar uppenbara och skillnaderna tämligen små, trots att det mesta hade tillverkats av lokala hantverkare. Arbetsvandringar, kringresande hantverkare och mönsterritningar bidrog till att modeväxlingarna inom byggnadskonsten spred sig över hela landet. Driften att kopiera och upprepa var antagligen starkare än lusten att vara originell, både hos byggherre och utförare. Dessa generaliseringar är giltiga i kanske nio fall av tio. Ingen regel utan undantag, alltså. För det första så förekommer det ibland genuint lokala särdrag på socken- eller bynivå. Därtill finns det en tidsfaktor, som oftast yttrar sig som eftersläpning och konservatism.
Enhetligt eller blandat Ett annat viktigt påpekande gäller detaljer som var utsatta för slitage, såsom gångjärn och lås. När gångjärnen i rokokostil på dörren från 1770 blivit alltför nötta, så ersattes de med nya moderna gångjärn. Om bytet skedde en bit in på 1800-talet så monterades alltså gångjärn i empirestil. Det omvända hände också; hasparna från ett gammalt fönster var sällan särskilt nötta utan kunde flyttas med till det nya större fönstret. På så sätt tillkom »årsringar« i rummet, små förändringar som berättar om sparsamhet och om tidens gång. I teorin kan det låta som att till exempel en interiör från rokokon med tiden förvandlades till en oskön pytt i panna av olika stilar. I verkligheten ser det tämligen harmoniskt ut. Det beror på att hantverkskaraktären är gemensam för de äldre stilarna, och fast maskinerna tog över så användes de klassiska profilerna ända in på 1920-talet. De störande stilbrotten brukar i stället uppkomma när funkisens släta foder med mera introducerats i de gamla miljöerna.
Anders Franzén är byggnadsantikvarie i Uppsala och -styrelseledamot i Svenska byggnadsvårdsföreningen.
______________________________________________________________ 1770 Rokoko Rummen är ganska låga, inte bara i torp och bondstugor. Fönstren är praktiskt taget kvadratiska med två bågar. I enkla miljöer har varje båge sex eller åtta rutor i bly- eller träspröjs, i mera påkostade hus sitter det två stora rutor i var båge. Dörrarna är låga och breda, ofta med måtten 90x180 cm, det vill säga 3x6 fot. Den typiska rokokodörren har tre speglar över varandra, alla med olika höjd. Den översta tar upp i stort sett halva dörren. Den nedersta är ungefär hälften så hög, och den mellersta spegeln är låg och bred. Enkeldörren används praktiskt taget alltid, till och med i stora herrgårdar. Golvlisten är hög och enkelt utformad, med karnisprofil eller bara med fasad kant. Den är gärna kombinerad med en bröstlist, även kallas mittelbandslist, i höjd med fönsterbänken. Väggen nedanför listen är ofta ljusgrå eller grå, medan den ovanför listen är ljus, till exempel vitt brutet med guldockra. Stänkmålning är populärt både över och under listen. I mera påkostade rum sitter det bröstpanel. Den kan vara gjord av släta bräder, eller också består den av speglar och ramverk. Fodren kännetecknas av en mer eller mindre kraftig karnisform. Taklisten är ganska bred, ibland enkelt profilerad, till exempel med ett hålkäl, ibland utgörs den bara av en snedställd slät bräda.
1840 Empire Rummen har nu blivit något högre. Fönstren har två bågar med tre kvadratiska rutor i varje, det som vi nog tycker är det typiska svenska stugfönstret. Dörrarna är fortfarande låga och breda, likaså är rokokoindelningen populär ännu. Profilerna kring speglarna är dock litet kantigare. Pardörren blir vanlig till de finaste rummen, med samma spegelindelning som enkeldörren. Golvlisten är något lägre och den har en något rikare profilering. Väggen ovanför kan vara schablonmålad, marmorerad eller till och med tapetserad. Ibland förekommer målad vägg med bröstlist, och bröstpanel är fortfarande fullt modernt. Fodren är stramare, med platta ytor på var sida om en liten karnis, ibland har de också ett stort hålkäl. Taklisten är nättare och rikare utformad, ofta med så kallad svanhalsprofil.
Klassisk rumsfil i stenhus från 1877 med tidstypiska snickerier. Breda och rikt profilerade foder med fodersockel. Ca 30 cm hög sockelpanel. Helfranska pardörrar med spegelindelning från senempiren. Väggarnas dekormålning är en kopia av den ursprungliga utsmyckningen. Staketgatan 26, Gävle. Fotograf/Illustratör: Anders Franzén
1880 Schweizerstil och nystilar Nu är det högt i tak, både i bondgårdar och stadsvåningar. Maskinellt framställd »snickarglädje« finns på sätt och vis även inomhus. De höga fönstren har tre eller fyra stora bågar, utan spröjsar men ibland med rundat överstycke. Vissa mindre fönster görs till dekorativa inslag med mer eller mindre komplicerade spröjsningar, till exempel kryss på längden och på tvären. Dörrarna är också högre och har många speglar som inramas av rikt profilerade lister. Pardörren är vanlig, men till kök och kammare går det enkeldörrar. -I dörren till farstun kan den översta fyllningen vara av glas. Golvlisterna är kraftigt profilerade. De breda fodren är fullmatade med profiler. Taklisten har ofta svanhalsprofil, men kan också vara sammansatt av flera olika lister. I trähusen kan det sitta pärlspontpanel på väggar och i tak i farstu och trapphus.
Jugend. Matsal i en påkostad stadsvåning från 1905. På den buktande ytterväggen sitter det bröstpanel under fönstren, medan övriga väggar har sockelpanel. Typiskt för stilen är fönstren med tätspröjsade överlufter. Drottningtorget, Malmö. Fotograf/Illustratör: Anders Franzén
1905 Jugend Man brukar säga att jugendstilen introducerades i Sverige på Stockholmsutställningen 1897. Rumshöjden är fortfarande stor. Ett jugendfönster kan ha varierande antal bågar i bredd - en, två eller tre - men i varje »fack« har den lilla övre bågen många små rutor, medan den stora nedre är utan spröjsar. Dörrarna är oftast likadana som före sekelskiftet. Golvlisterna är kraftigt profilerade. I de finare rummen sitter en ca 30 cm hög sockelpanel. Väggen är tapetserad, men i trähusen kan det sitta profilerad spontpanel på väggar och i tak i farstu, trapphus eller kök. Fodren är måttligt breda, ofta räfflade eller med någon enkel profilering. Taklisten är till exempel en 4-5 tums hålkälslist (95-120 mm). Är tak och vägg putsade så är takvinkeln utförd som ett putsat hålkäl.
1920 20-talsklassicism Rumshöjden är måttlig. När arkitekten utformar ett fönster går han hundra år bakåt, till empiren. Det blir alltså tre rutor i var båge, och inte särskilt höga fönsteröppningar. Dörrarna tillverkas ofta efter äldre -förebild, med proportionerna från rokokon. Golvlisterna är låga och ganska enkelt profilerade. Väggen är tapetserad. Fodren är måttligt breda, och har gärna en försiktig rokokoform. Taklisten är till exempel en 4 tums hålkälslist (95 mm).
I artikeln får det bara plats några exempel. Läs mera i följande böcker: LITTERATUR Hantverket i gamla hus. Svenska föreningen för byggnadsvård och Byggförlaget 1998. ISBN 91-7988-154-8
Sander Rosén: Hjälpreda vid kulturhistorisk byggnadsinventering. Nordiska museet 1967, 1983 osv. ISBN 91-7108-162-3
Finn Werne: Tolv hus. Byggnadsskick och tradition på den svenska landsbygden. Byggförlaget 1997. ISBN 91-7988-144-0
Drange, Aanensen, Brænne: Gamle trehus. Universitetsförlaget Oslo 1992. ISBN 82-00-21389-7
och 
