|
Ur Byggnadskultur nr 4/2010
Många betraktar betong som ett av de hemskaste och fulaste material som finns. Kanske inte så konstigt med tanke på i vilka sammanhang det använts under de senaste hundra åren. Alla tillmälen som intimt förknippas med detta material har hjälpt till att – enligt mitt tycke – delvis orättfärdigt smutsa ned materialet.
Vi kan alla rada upp en handfull fantasifullt sammansatta betongord med det gemensamt att de alla är negativt laddade. Låt oss lämna detta destruktiva och tämligen missvisande betraktningssätt, låt oss istället försöka se vilka estetiska värden som finns i materialet. Förvisso är alla estetiska resonemang mer eller mindre subjektiva och skönheten ligger – i alla fall enligt talesättet – i betraktarens ögon. Trots det är tanken att betong kan vara vackert väl värd att reflektera över. 
Betongen har under senare år fått en förändrad status. I konstkretsar har antalet gallerier och konstnärer som visar och arbetar med betong i olika former fullständigt exploderat, från Urban Exploration-rörelsens bilder och samhällsbetraktelser sköljer en våg av ruinromantik i betong över oss. Inredningsbutikerna på »fina gatan« har numera betongobjekt som lagervara för den trendriktige konsumenten. I byggnadsvårdskretsar syns en gryende nyfikenhet på materialet där allt fler inser värdet av att vårda anläggningar och konstruktionsdetaljer av betong. I det sammanhanget är det viktigt att komma ihåg att betong – och då särskilt bindemedlet cement – har använts i en lång rad byggnadsmaterial och konstruktioner. Allt från Eternit och Invarit till avloppsrör, takpannor, bärande stommar, grova konstruktioner i hamnar och flygplatser samt i mer subtila sammanhang som utsmyckningar och offentlig konst. Materialet finns bokstavligen överallt.
För att kittla nyfikenheten och visa en mer prosaisk bild av betongen, presenteras här ett antal bilder som var och en representerar olika sidor av detta komplexa material. Bilderna är tänkta som ett underlag för reflektion och är okommenterade så när som på en placering i tid och rum.
Av Sven Olof Ahlberg
Sven Olof Ahlberg är bebyggelseantikvarie och fotograf verksam vid Kulturbyggnadsbyrån (KBB) i Lidköping. Företaget sysslar med dokumentation, utredningar, värderingar och undervisning inom området industrisamhällets material och anläggningar över hela landet. KBB ansvarar för framtagandet av Trafikverkets bevarandeplaner för det svenska brobeståndet och har under senare år dokumenterat den svenska cementindustrins anläggningar.
Den här e-postadressen är skyddad från spamrobotar. Du måste tillåta Javascript för att visa e-postadressen
|
och 
