Att sköta ett dass

Skrivet av Calle von Essen

Ur Byggnadskultur nr 2/2001

Att gå till ett dass är en särskild upplevelse. Det kan vara angenämt, men också otrevligt.

När jag var liten bodde vi på somrarna på min mammas föräldragård Ulvåsa. Antingen gick man på dass ute, till det så kallade Gula dasset, ett herrskapsdass med snickarglädje. Där fanns det en bänk med tre hål, och dit brukade mina två jämnåriga kusiner och jag gå och läsa Kalle Anka, prata och filosofera medan vi uträttade våra behov. Det var trevligt.
Eller så gick man på ett torrdass inne i Stora huset, där man kastade en skopa torvströ i holken efter varje besök. Det gick också bra och luktade inte illa.

Gula dasset, Ulvåsa.
Fotograf/Illustratör: Calle von Essen

Nuförtiden går jag till utedasset vid torpet på somrarna, och det är också en härlig upplevelse. Att sitta med dörren på glänt, kanske känna doften från syrenbusken utanför och höra fågelsången, eller titta på den vackra liggtimmerväggen på boden utanför. Det är angenämt.

Men det finns också dass som är mindre angenäma. Där det luktar skunk. Det är dass med en tunna eller behållare under hålet, där urinet ligger kvar, och där man ströar kalk efter besöken. Helt förkastligt tycker jag, de stinker alltid. Ibland kanske det är så för att det är kommunal latrinhämnting. Tidigare var många kommuner noga med att de skulle ta hand om avfallet från alla dass. Idag är det ofta tvärtom, för i vissa kommuner körs skiten bara till den vanliga tippen, där den täcks över med jord, och blir då bara ett problem. Ligger fritidshusen inte för tätt, är det istället bättre för miljön om man tar hand om avfallet på plats och komposterar det.

Det bästa är om urinet inte ligger kvar i en behållare tillsammans med fekalierna. Dels kan man köpa en modern enkel tillsats som separerar urinen från fekalierna, och så leder man bara ner urinen i marken där den får infiltrera.

Man kan också leda urinen till en behållare, som man sedan blandar med tio delar vatten, och så har man ett utmärkt gödselvatten med högt kväveinnehåll. Tidigare fanns det ett kväverikt handelsgödsel som hette Urea, som bönderna lade på åkrarna. Kemiskt är det nästan detsamma som urin.

Man kan alltså med fördel tömma pottan eller »slå en drill« på något man vill ska växa lite extra, t.ex. en rosenbuske. Det »stora« ströar man över med torvströ (eller löv och dylikt) efter varje besök.

Eller så har man ett vanligt hederligt dass, där golvet under fjölen sluttar bakåt, så att urinen sakta rinner ner och ut till marken. För att det ska bli en bra förmultningsprocess, är det också viktigt att det inte blir för torrt, då mikroorganismerna kräver en viss fuktighet. Även här ströar man torvströ efter besöken (inte kalk!).

Efter sommarsäsongen brukar jag lämna allt åt sitt öde, och nästa vår innan den nya säsongen, har gödseln börjat »brinna«, dvs. förmultnat och blivit jord. Antingen gräver man ner det, eller så lägger man det på en kompost så att det får brinna färdigt, så har man ett miljövänligt och bra jordförbättringsmedel. På komposten kan man eventuellt ha släckt kalk sedan, men aldrig i dasset, anser jag.

Kontrollera med kommunen vilka bestämmelser som gäller hos dig, och ha det så skönt!

Calle von Essen är vice ordförande i Svenska föreningen för byggnadsvård.