Fel
  • JUser: :_load: Det går inte att ladda användare med ID: 68

Smedjan som står kvar vid vägen

Ur Byggnadskultur nr 2/2007

Hur kommer det sig att så många bysmedjor är bevarade? Jo, smederna följde med sin tid när jordbruket mekaniserades och Sverige blev industrialiserat. Tillverkning ersattes av reparation, bysmedjan blev smidesverkstad när smeden anpassade sig till den nya tiden. Paul Hansson har besökt skånska smedjor och verkstäder och fascinerats av ett seglivat hantverk.

oljemalning
I det förindustriella samhället utfördes smidet i små smedjor, på oljemålningen ovan ligger den mitt i byn. För stunden verkar man smida hjulringar och det är msäter själv som som står vid städet medan gesällen står med lyft arm och dra bälgen. Smedjan har visserligen tegeltak, men runtomkring är det halmtak. Oljemålning som tidigare tillhört smeden Allan Alfredsson, Broby, nu i Göinge hembygdsförenings samlingar.

Jag vet inte varför jag inte tänkt på dem förut. Kanske för att kännetecknen är anspråkslösa och få. Men de är lätta att lära och sen är de lätta att hitta. De ligger längs vägarna, en enkel rektangulär byggnad med sadeltak, gärna i utkanten av ett samhälle eller vid ett vägskäl. En grov skorsten vid ena gaveln, vid den andra ett par portar. Däremellan några gjutjärnsfönster. Kring byggnaden en större eller mindre mängd rostbruna metalldelar och en bit därifrån ett bostadshus.

En rund rödgul emaljskylt gör mig säker - Gasbehållare - bringas i säkerhet vid brandfara - detta är bysmedjan. Bysmedjor finns lite överallt och efter ett tag började jag fundera. Hur många smedjor har det funnits egentligen? Var det så många att även om få bevarats så ger de stort genomslag idag? Eller är det så att de flesta som funnits faktiskt finns kvar? Om det funnits många, vad gjorde man då i alla dessa smedjor? Och varför står de kvar? 

skylt

 

 












Ett stort yrke

En av frågorna är lätt att besvara, det har funnits mängder av smedjor. I det förindustriella bondesamhället var smedyrket det tredje största hantverket, efter skräddare och skomakare. I Skåne, liksom troligen i andra slättbygder, har det funnits en smedja i nästan varje by, ibland två. Uppåt landet hade många gårdar egen smedja. Men det är inte dessa gamla smedjor vi kan hitta längs vägarna, det vi ser idag är smidesverkstäder - ett resultat av hundra års smidig(!) anpassning till teknisk utveckling och kundernas skiftande behov.

Låt oss dröja vid detta ett tag. Historien säger att jordbruket förändrades kraftigt under 1800- och 1900-talen, mer mark odlades och tack vare teknikutvecklingen kunde detta göras med en minskad arbetskraft. Förr arbetade nästan alla inom jordbruket men nu sköts det av ett fåtal.
Järnet har en stor del i denna utveckling. Mot slutet av 1700-talet började mer järn användas på jordbruksredskapen och bearbetningen av jorden blev effektivare. I nästa steg gjordes redskapen nästan helt i järn, plogens och harvens utveckling är tydliga exempel. Från mitten av 1800-talet blev redskapen mekaniserade, man fick mängder med jordbruksmaskiner som självavläggare, radsåningsmaskiner, potatisupptagare och hackor med salpeterspridare. Vid sekelskiftet 1900 började den levande kraften i form av människor, hästar och oxar, att ersättas av motorkraft som lokomobiler och traktorer eller så motoriserades redskapen.

flygbild-hovby
På vägen mellan Kristianstad och Åhus ligger Hovby smedja. den flyttades dit från byn i samband med laga skifte år 1851. Den köptes 1927 av smeden Nils Nilsson som några år senare byggde till den med ett skostall, de tre fönstren till vänster i bilden. I början 1960-talet tog sonen Elving Nilsson över smedjan och drev den fram till 2000-talet.
Utan smed kan ingen bärga
Men bysmeden tillverkade väl inte komplicerade jordbruksmaskiner och traktorer?

Nej, fram till 1800-talets början var det betydligt mindre saker som formades på städet. De flesta tänker kanske på vackra beslag eller ljusstakar, och visst gjorde smederna sådant, men smidets stora betydelse fanns på annat håll. Talesättet "Utan smed kan ingen bärga" pekar på detta och det var hästens skodda hov, plogens starka bill, harvens spetsiga pinnar och slutligen liens vassa egg som fick sädesstråna att falla.

Detta smide som åtminstone sedan medeltiden formats med ässja, hammare och städ, kallas varmsmide. Det handlar om att plastiskt bearbeta ett stycke järn, det vill säga forma det utan att lägga till eller ta bort material. Detta åstadkoms genom att hetta upp järnet i en ässja (härd) och med hammare, slägga, dornar och sänken ge det den form som eftersträvas.

Små, enkla byggnader
Varmsmidets smedjor var små och enkla byggnader. De mätte vanligen ca 4 gånger 5 meter och byggdes i liggtimmer under torv eller tegeltak och i Skåne med korsvirkes- eller naturstensväggar under halmtak.

För att en eventuell eld inte skulle sprida sig placerades de ofta en bit ifrån gården eller byn. Inuti smedjorna fanns en ässja med bälg, ett städ på en grov kubbe, en ho med vatten att kyla med, en arbetsbänk med skruvstäd och på väggen ett ställ med tänger, hammare och andra smidesverktyg.

Arbetsbänken ställdes för ljusets skull mot ett av smedjans fönster (ofta det enda) medan ässjan och städet gärna fick stå lite mörkare, detta för att lättare kunna se temperaturen på järnet.

Smedjornas grunddrag följer av funktionen och är överallt desamma. Det är ett i grunden folkligt byggnadsskick och till skillnad från de många mönsterritningar som finns till alla andra byggnader på landet har jag bara hittat en enda till en smedja. Den är av Löfvenskiöld, mer estetisk än funktionell och
troligen aldrig byggd.

 

elving-svetsar-beskuren
Här svetsar smeden Elving med det aggregat som hans far köpte till smedjan 1946. Svetsen var således i drift i över 50 år. Notera även ansiktskyddet av äldre datum.
Foto: Paul Hansson
Ett yrke att ärva
Vem var då smed? Smederna kunde vara fria yrkesmän eller så var de avlönade av byalaget. Bland smederna var det vanligt att yrket gick i arv, så sent som 1963 hade ca 40 procent av de yrkesverksamma skånska smederna lärt av sin far. Smidesyrket kunde också utövas av bönder med fallenhet för hantverket eller torpare som drygade ut sin inkomst.

Mycket vanligt var att bönderna själva hade en egen liten gårdssmedja där de, eller drängen, utförde enklare smidesarbeten. Så såg det ut till mitten av 1800-talet då industrialismen skjuter fart. Större verkstäder och fabriker börjar då att serietillverka de saker som smederna alltid gjort, exempelvis hästskor, spikar, söljor, beslag, yxor och knivar. De tillverkade också många av de nya redskapen och följden blev att handsmidda produkter konkurrerades ut.

Från tillverkare till reparatör

Hängde smederna med i förändringarna? Ja, kluriga och drivna bysmeder inte bara följde utvecklingen, de ledde den. De startade flertalet av de verkstäder och fabriker som konkurrerade ut kollegorna. Skråna hade tagits bort 1846 och 18 år senare infördes näringsfriheten. Det  var goda tider för entreprenörer. Men de mindre smedjorna, särskilt gårdssmedjorna, fick lägga ner. Några bevarades av den då nystartade hembygdsrörelsen.

Det vanligaste var dock att smederna gick från att ha varit tillverkare till att bli reparatörer. Någonstans skulle ju alla de nya redskapen, maskinerna och motorerna tas om hand. Det är svårt att föreställa sig den mängd redskap som behövde repareras och servas. Under 1900-talet skaffade sig varje bonde ett stort antal redskap och maskiner, det var tallriksharv, pinnharv, trumlor etc och dessutom var det inte bara jordbrukets utan hela landsbygdens maskinpark i stort och smått som hamnade hos bysmeden. "Vi reparerade alltifrån paraplyer, symaskiner, cyklar och separatorer till lokomobiler och jordbruksredskap."

Från smide till VVS
Under hektiska perioder som vårbruk och skörd var det förödande om självbindaren eller potatisupptagaren strejkade, då arbetade smederna nästan dygnet runt. Hovslageriet var en stor del av smedens arbete och fram till andra världskrigets slut fanns många hästar som behövde skor. Efter kriget ersattes hästarna av traktorer och då var det bara de smeder som ändrade eller utökade smidesverkstaden till att också vara motorverkstad som kunde åta sig arbete.

Men det var långt ifrån alla som gick den vägen. Det fanns en ny marknad som inte krävde samma investering för att tillfredsställa kundernas behov - värme och sanitet. Med entumsrör, rörböjar, gängverktyg och gassvets installerades centralvärme, rinnande vatten och WC. "Ofta var det mäster själv som tog ut på sådana arbeten." Bysmeden blev lort-Sveriges baneman.

En viss tillverkning förekom fortfarande hos bysmederna och den vanligaste produkten var gummihjulsvagnar eller bilvagnar som de också kallades. De gjordes nämligen av gamla bilunderreden, drivor av sönderslagna träkarosser var ingen ovanlig syn vid bysmedjorna. Med en gummihjulsvagn efter hästen eller traktorn underlättades transporterna väsentligt. Så var det också för de barn som fick en vuxencykel omsvetsad till barncykel.

Smedjan elektrifierades
Om det var de stora förbränningsmotorerna som underlättade i jordbruket så var det istället små elmotorer som skulle förändra smidesarbetet. I början av 1900-talet kom "lyset", dvs landsbygden elektrifierades och bysmedens första åtgärd var att sätta in en liten elfläkt som kunde ersätta det enahanda dragandet i bälgen.

Ytterliggare en liten elmotor kunde via transmissioner i taket ge kraft åt remdrivna borrmaskiner, slipmaskiner och svarvar samt viktigast av allt - fjäderhammaren. Med denna slapp man det tunga arbetet med släggan, det var bara att sticka in ämnet i fjäderhammaren, trampa på fotreglaget och bang-bang-bang-bang så smiddes ämnet ut.

Även om varmsmidet underlättades så blev det med tiden en mindre del av arbetet. Vid sekelskiftet 1900 hade en av svensk industris största uppfinnare, Gustaf Dahlén, och hans företag AGA gjort acetylengasen säker och lättillgänglig. Med gassvetsen, och senare elsvetsen, behövde man inte längre smida medan järnet var varmt. Det gick nu att foga samman, ta hål i och bearbeta järnet i kallt tillstånd. Med modernare verkstadsmaskiner som revolversvarvar och fräsmaskiner utrustade med snabbskärstål blev det enkelt att göra komplicerade produkter med hög precision.

Smedjan blev större och fick kontor
Den tekniska utvecklingen och förändrade verksamheten satte givetvis sina spår i byggnaderna. Smidesverkstäderna hade grunddragen från de gamla smedjorna kvar men de var betydligt större. Under 1900-talet byggdes de ofta i tegel och fick hårda tak. Den affärsmässiga verksamheten krävde ett litet kontor. Utöver detta fanns gesällkammare, kol och vedförråd, skostall samt fler arbetsbänkar och uppställningsplatser för de nya maskinerna. Arbete utfördes också utanför smedjan, på "smegåren" fanns ofta ett rörskruvstycke för hjulaxlar, en vals att göra hjulringar i och en vattenho att snabbt kyla ringarna i när de krymptes fast på trähjulen.

Hellre nytt än lagat
Från 1950-talet är smidesverkstäderna på utdöende. Jordbruksmaskinerna är nu så avancerade att det krävs specialutrustning för att reparera dem, men vanligare är att delarna byts ut. Maskintillverkarna bygger ut sin servicetjänst och lantbrukarna går samman och startar maskinstationer. Inom jordbruket har antalet gårdar, lantbrukare och därmed kunder blivit färre. Överhuvudtaget har behovet av reparationer och ändringar minskat - folk köper hellre nytt. Småskalig tillverkning är inte längre lönsam, det är bara de smidesverkstäder som tillverkade hårt specialiserade produkter som klarar sig.

Men kunde de inte bli bilverkstäder istället? Jo, detta var en bransch i stark tillväxt och ca en femtedel av smidesverkstäderna fick nytt liv som bilverkstäder. Däremot så blev de sällan bensinstationer, trots det ofta fördelaktiga läget vid vägarna. "Stå där som en annan lanthandlare och hälla upp bensin åt folk" - det var inget arbete för en smed med yrkesstoltheten i behåll.

Fortfarande en resurs
Varför finns det så många smidesverkstäder kvar idag? Det finns flera svar på den frågan. Till de flesta av smidesverkstäderna hör ett bostadshus och även om man inte smider själv så är det praktiskt att ha en arbetsbänk med skruvstycke, filar och borrmaskiner när något behöver fixas. Röjer man undan lite går det att ställa in bilen också. Bilintresserade har i smidesverkstäderna utmärkta mekargarage med utrustning från svensk verkstadsindustris höjdpunkter som bahco-verktyg och Köping-svarvar. Jänkare och folkracebilar har ersatt tröskor och självbindare på "smegåren" . 

Smidesverkstäderna står på en landsbygd där markvärdet inte är särskilt högt och en ekonom skulle säkert mena att de får stå kvar så länge den resurs som finns i den befintliga byggnaden är större än det värde som kan skapas genom att riva den och bygga nytt.

Ett seglivat hantverk
Så är det säkert, men jag vill hävda att den resursen inte bara handlar om ekonomiska värden. Allting kan inte bytas ut och jämföras i ekonomiska termer, lyssna på ordspråket "Var och en sin egen lyckas skomakare!" Hur låter det? Nej, smed skall det vara.

Smidet är ett av våra äldsta hantverk och kanske seglivat i sig självt? Även om få kan leva på varmsmide så utövas det, ofta som konstsmide och gärna i gamla bysmedjor.

Smeden har varit en särskild och betydelsefull person från den grekiska mytologin fram till våra dagar. Smedjor och smidesverkstäder var samlingsplatser i byarna. De smedjor som byggts om till bostadshus eller gallerier kallas fortfarande för smedjor.

Det kan finnas många skäl till att spara en by-smedja och jag hoppas att den här artikeln har bidragit till det.

Paul Hansson var tidigare 1:e antikvarie på Regionmuseet/Landsantikvarien i Skåne. Han har arbetat mycket med landsbygdens bebyggelse, bl a med projektet Skånska smedjor och verkstäder. Numera är Paul redaktör för Byggnadskultur (sen 2008).
Delar ni intresset kan ni gå in på www.antracit.nu
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Citaten är hämtade från uppteckningar i Nordiska Museet och från intervjuer med smeder i Skåne.

Artikeln finns i...{product_snapshot:id=76}

Kommande aktiviteter

Missa inte!

nyhetsbrev
Om du inte redan är medlem kan du anmäla dig till vårt nyhetsbrev

Kontakta oss

Svenska byggnadsvårdsföreningen
Box 6442
113 82 Stockholm

Telefon: 08-30 17 85

Email: Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.